Fredrik

Fredrik

söndag 17 september 2017

Suicide Prevention Day 2017

Jag avslutade mitt blogginlägg om Suicide preventionsdagen från 2016 med att önska att vi inte skulle behöva tända lika många ljus det här året som vi gjorde då, och tänk, det behövde vi faktiskt inte. En liten sänkning med 76 ljus blev det men vad det beror på är väldigt svårt att sia om än. Jag önskar att det beror på allt arbete som väldigt många lägger ner på det självmordsförebyggande arbetet och för att ämnet psykisk ohälsa och självmord nu lyfts på ett helt annat sätt än tidigare? Men det är som sagt lite för tidigt att veta än. 


I början av året var jag ganska kluven till om jag skulle ordna en ljuständning det här året eller inte. Det tar mycket kraft och energi, speciellt de sista veckorna innan den 10 september som är mycket intensiva, men jag när en solig dag i våras mötte vår kyrkoherde Alf på Köpingen och han glatt utbrast, - vi kör väl igen i september? Ja, då var det avgjort. Men det tar av min kraft. Suicide preventions dagen blir liksom en start på den hemska tid vi nu går till mötes med Fredriks sista månad i livet och allt som skedde då. 


Suicide Prevention Day 2017 är nu i alla fall över. Vi tände 1478 ljus för de 1478 personer som avslutade sina liv 2016. Vi fick återigen en solig och fin dag i kyrkparken men precis som förra året var det väldigt blåsigt. Vi tände, tände och tände och sekunderna efter blåstes ljusen ut. Det kändes nästan tröstlöst. Till sist gjorde vi siffran 1478 av ljusen för då skyddade de varandra på ett annat sätt. 


Alf talade i kyrkan om gemenskapen mellan människor och fick ihop sin text  väldigt bra med årets tema som löd, "Take a minute, change a life". Kantorn spelade och sjöng och så spelades två låtar som jag valt i högtalarna. I år var det Sonja Aldén med "I din himmel" och Donna Taggart med "Jealous of the Angels". 


Jag höll även i år ett litet tal på kyrktrappan efter stunden i kyrkan där jag på årets tema - att ta en minut kan förändra ett liv, vill uppmana alla att se sina medmänniskor och inte vara så rädda för att fråga hur någon verkligen mår.  Att bara finnas där, kanske med ett vänligt ord, med en kram eller med ett lyssnande öra på ett icke-dömande sätt, det kan göra hela skillnaden, skillnaden mellan liv och död. 


Nytt för året var att vi ordnat ett lotteri till förmån för Suicide Zero. Det var flera av köpingens näringsidkare och köpmän som skänkt presentkort och priser så vinstlistan var riktigt fin. 


Jag måste även passa på att berätta att Råsnäs Konfektyrer som vi i Timmernabben kallar "Karamellan" har börjat sälja en grön-vit karamell med äpplesmak till förmån för Suicide Zero. 200 gram goda karameller i en strut för 25 kr där 10 kr av priset går till Suicide Zero. Det är verkligen toppen. Ni som bor en bit ifrån Timmernabben kan köpa dessa på Råsnäs Konfektyrers hemsida, klicka på länken nedan så kommer du dit.



Jag avslutar med några stora riktade TACK till alla er som på olika sätt hjälpt till att göra Suicide Prevention Day i Mönsterås 2017 möjlig;

Min familj - ❤️ ni är bäst
Ditte, Pita, Malin, Lina, Lukas, Malin, Frank, Kicki, Ann-Marie, Anna och Matilda med kompis som hjälpte oss att placera ut och tända ljusen och till Eva som också fixade med lotteriförsäljningen  - tusen tack
Pia Stenbock - för fina bilder 
Maria Persson Coop Berga - inköp av alla ljus
Knut och Ylva Hävemark - för fin annons i Kommunkollen 
Åsa B och Åsa C, Barometern - för fina artiklar
Mönsterås församling - Alf och Robert med personal  
Mönsterås kommun - Folkhälsorådet, för alla ljus

Stort Tack även för alla fina priser till lotteriet;
Gabriel Keramik, Råsnäs Konfektyrer, Nabbens Rökeri, Vattenpalatset, Glada Kocken, Nelsons Café, Lilla Bageriet, Mönsterås Biografen, Blomstermåla Bio, Blommor Bland Annat, Rör-Karlsson, Suicide Zero och Mönsterås kommun. 

Om det blir någon ljusmanifestation nästa år i Mönsterås hoppas jag innerligt att vi får tända ännu färre ljus då än i år.
Statistiken för Kalmar län såg inte särskilt ljus ut för 2016 då vi hade näst högst antal självmord i hela Sverige.

Att ta en minut kan förändra ett liv - glöm inte det ❤️
Maria









torsdag 27 juli 2017

Födelsedag igen


Då var det dags att uppdatera er lite igen om vad som händer runt det suicidpreventiva arbetet som sker omkring mig.

I slutet av maj var Alfred Skogberg (generalsekreterare för Suicide Zero) och jag i Oslo för att medverka på en konferens som krisorganisationen på PEAB bjudit in oss till. Det var mycket spännande dagar som vi fick förmånen att vara med på och förmiddagen dag 2 var avsatt till ämnet självmord.  Alfred presenterade Suicide Zero, vad organisationen står för och arbetar med samt fakta och myter kring självmord.  Efter det blev det min tur att prata om hur det är att stå som anhörig när det värsta händer, hur vi anhöriga ofta bemöts och tas omhand efter självmordet. Vi hade lagt upp min del som en intervju där Alfred ställde frågor till mig. Det är ett bra upplägg som passar mig eftersom jag har lätt för att komma av mig eller förvirra mig i vad det är som bör sägas.
Det var väldigt bra dagar med flera intressanta möten så stort tack till PEAB för att vi blev inbjudna!

Arbetet i Blåljusgruppen, där jag ingår ur anhörig perspektivet, är snart klart för presentation. Det känns verkligen bra. Vi är en väldigt bra arbetsgrupp med en drivande ledare så det här arbetet hoppas jag mycket på. Den 7 december blir det en stor konferens i Oskarshamn där b.la ”blåljusarbetet” ska presenteras.

I juni genomförde jag min första utbildning i Våga Fråga. Jag gjorde utbildningen för en ”testgrupp” på 12 personer. Syftet med att köra för 2 testgrupper innan utbildningen går i skarpt läge är att få slipa till mitt upplägg. Gruppens uppgift är att ge mig feedback på presentationen och upplägget. Den 4 september kl. 18,00-20:30 kör jag testgrupp 2 i Mönsterås. Om du är intresserad av att ingå i den gruppen så skicka ett mail till mig på
maria@suicidezero.se

Under sommaren har vi i Mönsterås kommun tagit fram en broschyr om vår utbildning i MHFA (Mental Health First Aid) som vi ska sprida ordentligt i alla kommunens förvaltningar och på allvar försöka få igång till hösten. 
Är du intresserad av att gå MHFA, läs mer här:


Den 17-7-17 klockan 07:17 startade två tjejer, Monica och Kicki, en cykling från Karesuando till Smygehuk. De ska på 12 dagar ta sig 2084 km på cykel genom hela Sverige för att under resans gång uppmärksamma den psykiska ohälsan och det alltför höga antalet självmord som sker varje år. Med dem på resan är Kickis man Frank som följer dem i bil med husvagn och står för markservice med fika, mat, tvätt, reparationer och allt annat som kan inträffa under den långa färden.
Kickis och Franks son Mikael tog sitt liv i juni 2013, så även de känner att vi måste bli bättre på att öppna upp i samtalen kring den psykiska ohälsan.
Den 26 juli åkte jag till Ödeshög för att cykla tillsammans med tjejerna ner till Jönköping.


Vi gjorde ett stopp vid Räddningstjänsten i Gränna och delade ut broschyrer om Suicide Zero samt lämnade ett par armband till de brandmän vi träffade utanför stationen.
I Gränna mötte ytterligare ett gäng cyklister upp och anslöt sig till oss. SVT Jönköping fanns på plats i Gränna och spelade in avfärden samt en intervju med Kicki.


Vi avlutade vår lilla del av färden i Per Brahe Parken i Jönköping där flera familjemedlemmar och vänner fanns på plats och tog emot oss. Tidningen var också där och uppmärksammade eventet och intervjuade tjejerna.


Så ja, arbetet fortsätter, vi har mycket kvar och vägen är lång men det är bara att kämpa på.

Idag är det den 27 juli, för 26 år sedan födde jag världens finaste pojke, i alla fal för mig. Idag är det Fredriks födelsedag. Jag har sagt det förut men jag säger det igen, jag hade nog inte klarat av livet om vi inte hade fått vår lilla Harry. Mitt i vårt stora helvete fanns han där som en liten ängel och förgyllde vår vardag. Han kommer aldrig att minnas sin morbror, men han är på väldigt många olika sätt riktigt lik sin morbror Fredrik. De har samma gester, de gör samma små hyss och de har samma fina mjuka sätt.

Nathalie sa till mig vid matbordet för en tid sedan;
- herre gud vad Harry är lik Fredrik, det är som att det finns en liten bit av Fredrik i honom. 
Och så är det nog, det finns en liten bit Fredrik i honom.

”Framtiden återspeglar dåtiden”.
Stor kram / Maria


lördag 29 april 2017

Det händer mycket just nu

Nu tycker jag det är dags att ni får en liten uppdatering om vad jag pysslar med just nu. Det händer hela tiden mycket så min tid räcker inte riktigt till för bloggen längre men det är också så att mitt behov av att blogga har minskat betydligt. 

Jag deltar just nu i Landstingets suicidpreventionsarbete i det akuta läget med blåljuspersonal. I gruppen ingår representanter ifrån  polis, räddningstjänst, ambulans, Trafikverket, SOS-alarm, psykiatrin, akuten, landstingets strateg och så jag  själv som medverkar ur anhörigperspektivet men också som representant ifrån Suicide Zero. Det är en väldigt positiv grupp som ska arbeta fram en gemensam handlingsplan för hur arbetet ska utföras i det akuta läget vid ett suicidlarm.

Jag har även varit inbjuden att tala vid en uppstart av ett annat suicidförebyggande arbete som Kalmar läns landsting står bakom. Jag bjöds in för de ville ta del av mina erfarenheter som anhörig och hur jag tänker om Fredriks bemötande av sjukvården när han sin sista helg i livet sökte vård på psykakuten. Hur ser jag på det idag och vilka synpunkter har jag på det? 
I det här arbetet ingår alla delar inom vården i Landstinget och i stora drag handlar arbetet om att man vid minsta misstanke om suicid ska hjälpa patienten vidare till rätt vård. Inte lägga över ansvaret på patienten att själv söka sig till rätt instans utan lämna "stafettpinnen" vidare till rätt vårdinstans. Om det arbetet slår väl ut och blir verklighet då är Kalmar län på mycket god väg till ett minskat antal självmord och en förebild för resten av Sverige.

En kväll i april var jag och berättade lite av min historia på Anhörigstödets träff i Mönsterås. Det var ingen stor grupp jag pratade inför men jag blev ändå väldigt påverkad och efteråt frös jag så jag skakade. 


Jag har anmält mig som förlöpare till Karin Boyes Minneslopp som ska gå av stapeln i Alingsås den 2 september. 
Karin Boye som är en mycket känd svensk författare tog sitt liv i Allingsås 1941 och var då endast 40 år gammal. Karin Boye har skrivit flera diktsamlingar men hennes mest berömda dikt är troligen "Ja, visst gör det ont när knoppar brister" ur samlingen För trädets skull. 
Om allt går som vi har tänkt så kommer hela familjen åka dit och vara med och springa/gå för alla dem som inte riktigt orkar.


För drygt en månad sedan hade jag kontakt med kyrkoherde Alf Johansson i Mönsterås och vi bestämde då att även i år ha en stund i kyrkan samt en ljuständning i kyrkparken den 10 september på WHO:s Suicideprevention Day. 


Och som slutkläm på det här inlägget vill jag också berätta att jag nu även blivit instruktör för Suicide Zeros utbildning Våga Fråga. Jag är ju sedan tidigare instruktör för MHFA-Första hjälpen till psykisk hälsa. Våga Fråga-utbildningen är en betydligt kortare version som inte går lika långt ner på djupet, men syftet är detsamma. Att upptäcka tidiga tecken på psykisk ohälsa och att våga fråga hur någon mår. 
I det här första skedet riktar sig utbildningen till arbetsplatser och organisationer. 
Det är så självklart idag att man på alla arbetsplatser utbildar personalen i hjärt-lungräddning, brandskydd och första hjälpen så nu är det på tiden att även lyfta in den psykiska hälsan. Jag önskar att efterfrågan blir stor och att vi får en stor spridning av utbildningen. Du som läser det här får gärna sprida informationen vidare till just din arbetsgivare och mer om utbildningen finns på Suicide Zeros hemsida.


I samband med utbildningen Våga Fråga hölls på kvällen även Suicide Zeros årsstämma. Det är verkligen roligt att träffa flera av dem som man annars under året bara ser som små profilbilder på Facebook.


Det känns riktigt bra att det händer mycket just nu inom ämnet. 
Jag hoppas ni ser SVTs serie 30 liv i veckan, om ni missat den går den att se på svtplay ännu en tid framöver.


Maria

fredag 14 april 2017

Livet är inte rättvist

Igår omkom en 19- årig pojke från vår grannkommun i en bilolycka. Pojken frontalkrockade med en långtradare och dog omedelbart. 
Jag känner inte pojken och jag känner inte heller hans familj men jag har en vän som gör det och hon var både chockad och ledsen när vi träffades på morgonen igår. Vi pratade om det, vi funderade kring döden och vi grät.




Sen kunde jag inte släppa händelsen, den kom och gick fram och tillbaka under hela dagen. Även om familjen för mig är helt okänd kan jag ändå inte sluta tänka på dem. Jag tänker på föräldrarna. Jag tänker på den bottenlösa sorg de hamnat i och på det helvete det innebär att mista sitt barn. Jag tänker också på den hemska tid som nu ligger framför dem. 
Döden är så skrämmande, döden är så definitiv. 
Livet är inte rättvist. 

KLICKA på den blå texten och lyssna på texten till denna underbara låt. Avundsjuk på änglarna med Donna Taggart


Maria ❤

söndag 29 januari 2017

KRAMpodden

Ni som följer mig här på bloggen kommer säkert ihåg att jag i höstas blev inbjuden till Lisa och Malin som gäst i deras nystartade podcast KRAMpodden. Pher och jag åkte till Växjö en lördag i oktober och träffade tjejerna på Malins jobb Lokaltidningen. 
När jag är med som gäst någonstans för att prata om Fredrik blir jag väldigt påverkad inombords av det jag ska göra. Jag tror inte det syns på utsidan men inuti mig är det jordbävning, jag återupplever ju hans sista tid i livet igen då. Samtidigt vill jag vara med eftersom det känns viktigt för mig att tala om självmord och om hur vanligt det faktiskt är. 



När jag var med som gäst i Josefins podcast Bryt Tystnaden fick jag direkt efter inspelningen  lyssna på avsnittet för att kunna ta om ifall jag missat eller ville redigera något av det jag sagt, men den här gången fanns inte den möjligheten så jag kunde inte höra något av det vi spelat in. 
Eftersom inspelningen gick fram och tillbaka som i ett samtal kände jag mig ibland lite rörig. Jag sa till Pher när vi åkte hem - det här känns inte riktigt bra, jag är så virrig nu så jag vet inte vad jag sagt eller inte sagt.
Men nu är väntan över, idag ska programmet läggas upp och i  fredags fick jag tillgång till avsnittet och har nu lyssnat igenom det minst 5 gånger. Jag känner mig inte helt nöjd men kan ju inte göra något åt det nu. Jag får inte fram all den information jag velat sagt om Suicide Zero. Jag säger på ett ställe att det 2015 var 1531 självmord i Sverige när jag egentligen mycket väl vet att siffran är 1554. 
Jag tycker inte jag på ett konkret sätt får fram vad Suicide Zeros främsta uppgift är utan flummar lite på det. Men läs gärna och använd Suicide Zeros hemsida för den är otroligt informativ. 

Suicide Zeros hemsida KLICKA HÄR

Men som sagt, jag är en vanlig mamma som talar om mitt barns självmord. Stresspåslaget blir otroligt påtagligt och jag lyckades inte riktigt med mitt uppdrag den här gången. 

KRAMpodden KLICKA HÄR



Stor kram från mig / Maria




lördag 31 december 2016

Årets sista dag

Jag har och har alltid haft väldigt svårt för avsked och även om det "bara" gäller att avsluta ett år så känns det på något sätt lite vemodigt tycker jag. Ett år ska arkiveras samtidigt som ett nytt år står redo och knackar på. 
När jag tänker på allt som hänt under det här året så har jag en hel del att lägga till handlingarna. Jag kan sammanfatta mitt 2016 så här;


Jag började året med att i januari gå en 8 dagar lång utbildning för att bli instruktör i MHFA, Mental Health First Aid, (första hjälpen till psykisk hälsa) Det är ett utbildningsprogram avsett för allmänheten och tanken bakom utbildningen är snarlik den vid fysisk Första hjälpen: Att ge kursdeltagarna kunskaper som tillåter att rycka in och ge en första hjälp tills dess den drabbade får professionell hjälp. Avsikten med utbildningen är också att sprida kunskap om psykisk ohälsa för att på så sätt minska fördomar och stigmatisering. Vi har under året utbildat 3 grupper till "första hjälpare" i Mönsterås kommun.


I mars skrev jag en debattartikel som blev publicerad i flera stora tidningar i Sverige, b.la Metro, Sydsvenskan, Barometern-OT och Helsingborgs dagblad. 


I april medverkade jag som gäst i TV4 hos doktor Mikael och Tilde. Programmet handlade om ungas psykiska hälsa och jag fick några minuter i rutan. 


I juni var jag inbjuden som gäst till Josefin Svenssons podcast Bryt Tystnaden. Jag intervjuades av Josefin och programmet sändes genom Star FM Växjö. Jag är med i avsnitt 2.


Sen kom september och WHO:s Suicideprevention Day. Vi hade för tredje året en ljuständning för alla dem som under 2015 själva avslutade sina liv i kyrkparken i Mönsterås. Det känns väldigt fint att så många sluter upp omkring det här. Kyrkan, politiker, press, vänner, kollegor, min familj och inte minst allmänheten. Det känns väldigt viktigt för mig. 


I samband med den 10 september anordnades i år även en föreläsning med Martin Bengtsson. På eftermiddagen var gymnasiets elever på plats och på kvällen var det för allmänheten.


Hösten fortsatte med ett cykelevent där tanken var att samla pengar och kilometrar till en sträcka jorden runt. Två välkända triathleter, Viktoria Jonsson och Clas Björling, ställde upp som affischnamn och vi började trampa. 


Även Mönsterås kommun med Oscar Ekstam i spetsen och cykelcafe Le Mond ifrån Stockholm hakade på och ordnade i oktober ett jättefint cykellopp till förmån för Suicide Zero i de småländska skogarna. 


Jag har stolt fått ta emot två fina utmärkelser under året. I april fick jag Kristdemokraternas Vitsippepris och i december fick jag Mönsterås kommuns folhälsostipendium. Det känns enormt roligt att mitt arbete uppmärksammas på det här sättet, det tolkar jag som att det jag gör är viktigt. 



Under våren var jag på samtliga fritidsgårdar i Mönsterås kommun och pärlade armband och nu i höst har jag påbörjat samma upplägg på fritidsgårdarna i Kalmar kommun. 




Året avslutades med att Ålems Sparbank tog ut min och Phers nominering av Suicide Zero i adventstävlingen, vilket betyder att banken donerar 2500 kr till organisationen. Så roligt.
Att sen Nordstjernan med Viveca Ax:son Johnsson som styrelseordförande donerade en halv miljon kronor till Suicide Zero precis före jul blev ju en riktig toppen julklapp, fantastiskt.

Som ni kanske förstår skulle jag behöva ha fler timmar på mitt dygn för att hinna göra allt som jag önskar men så är det ju inte, jag har precis lika många timmar som alla ni andra. Ett heltidsarbete ska också skötas, träningen ska hinnas med och det viktigaste av allt, familjen. För det viktigaste jobbet jag har är trots allt att vara mormor till mina två guldklimpar. 

Nu avslutar vi 2016 för att välkomna 2017. 
Gott Nytt År till er alla ❤️
Jag tror nog att Tedden sitter där uppe ikväll, dinglar med benen och kollar på oss och alla raketer ⚡️✨💫
Maria

onsdag 14 december 2016

Priser i jultid

Nu i advent har Ålems Sparbank en tävling där man ska svara på en fråga samt nominera en förening till en julgåva. Att nominera Suicide Zero till det här kändes självklart både för mig och Pher så det var precis vad vi gjorde. I söndags den tredje advent blev vi vinnare och Suicide Zero får ta emot 2500 kr av banken. Riktigt roligt, tack Ålems Sparbank.
                
I måndags 12/12 fick jag ta emot Folkhälsorådets stipendium. Det var första året som priset delades ut och jag blev alltså utvald att få priset för mitt arbete att minska psykisk ohälsa och självmord. Det kändes otroligt bra att få priset för det betyder ju att politikerna i Mönsterås kommun tycker att det här arbetet är viktigt.

        
Madeleine som är ordförande i Folkhälsorådet delade ut priset, och motiveringen till att just jag blev vald löd; Maria Pedersen har med styrka, entusiasm och idérikedom arbetat för att sprida kunskap om psykisk ohälsa och suicid. Hon har på ett genuint sätt arbetat för en ökad öppenhet kring psykisk ohälsa. Med sitt engagemang och sin personlighet har hon på ett enkelt och naturligt sätt visat och haft mod att prata om psykisk ohälsa och om livets med- och motgångar. 

                  
Priset delades ut på kommunfullmäktiges sista möte för året och jag funderade länge på om jag skulle passa på att göra ett litet inlägg nu när jag hade chansen inför så många av kommunens politiker. 
Jag tog chansen, jag skrev ihop några rader som tog mig knappt 4 minuter att framföra. Det kändes bra och viktigt för mig och det togs emot med stor respekt.
När samtliga priser delats ut var det fotografering för pressen för att sen avsluta med jullandgång och vacker sång av kulturpristagarna Tatonia. 
                      
Jag känner mig verkligen tacksam för två fina priser
inom loppet av två dagar. Tusen tack ❤️/Maria
Barometerns artikel
KLICKA HÄR