Fredrik

Fredrik

fredag 14 april 2017

Livet är inte rättvist

Igår omkom en 19- årig pojke från vår grannkommun i en bilolycka. Pojken frontalkrockade med en långtradare och dog omedelbart. 
Jag känner inte pojken och jag känner inte heller hans familj men jag har en vän som gör det och hon var både chockad och ledsen när vi träffades på morgonen igår. Vi pratade om det, vi funderade kring döden och vi grät.




Sen kunde jag inte släppa händelsen, den kom och gick fram och tillbaka under hela dagen. Även om familjen för mig är helt okänd kan jag ändå inte sluta tänka på dem. Jag tänker på föräldrarna. Jag tänker på den bottenlösa sorg de hamnat i och på det helvete det innebär att mista sitt barn. Jag tänker också på den hemska tid som nu ligger framför dem. 
Döden är så skrämmande, döden är så definitiv. 
Livet är inte rättvist. 

KLICKA på den blå texten och lyssna på texten till denna underbara låt. Avundsjuk på änglarna med Donna Taggart


Maria ❤

söndag 29 januari 2017

KRAMpodden

Ni som följer mig här på bloggen kommer säkert ihåg att jag i höstas blev inbjuden till Lisa och Malin som gäst i deras nystartade podcast KRAMpodden. Pher och jag åkte till Växjö en lördag i oktober och träffade tjejerna på Malins jobb Lokaltidningen. 
När jag är med som gäst någonstans för att prata om Fredrik blir jag väldigt påverkad inombords av det jag ska göra. Jag tror inte det syns på utsidan men inuti mig är det jordbävning, jag återupplever ju hans sista tid i livet igen då. Samtidigt vill jag vara med eftersom det känns viktigt för mig att tala om självmord och om hur vanligt det faktiskt är. 



När jag var med som gäst i Josefins podcast Bryt Tystnaden fick jag direkt efter inspelningen  lyssna på avsnittet för att kunna ta om ifall jag missat eller ville redigera något av det jag sagt, men den här gången fanns inte den möjligheten så jag kunde inte höra något av det vi spelat in. 
Eftersom inspelningen gick fram och tillbaka som i ett samtal kände jag mig ibland lite rörig. Jag sa till Pher när vi åkte hem - det här känns inte riktigt bra, jag är så virrig nu så jag vet inte vad jag sagt eller inte sagt.
Men nu är väntan över, idag ska programmet läggas upp och i  fredags fick jag tillgång till avsnittet och har nu lyssnat igenom det minst 5 gånger. Jag känner mig inte helt nöjd men kan ju inte göra något åt det nu. Jag får inte fram all den information jag velat sagt om Suicide Zero. Jag säger på ett ställe att det 2015 var 1531 självmord i Sverige när jag egentligen mycket väl vet att siffran är 1554. 
Jag tycker inte jag på ett konkret sätt får fram vad Suicide Zeros främsta uppgift är utan flummar lite på det. Men läs gärna och använd Suicide Zeros hemsida för den är otroligt informativ. 

Suicide Zeros hemsida KLICKA HÄR

Men som sagt, jag är en vanlig mamma som talar om mitt barns självmord. Stresspåslaget blir otroligt påtagligt och jag lyckades inte riktigt med mitt uppdrag den här gången. 

KRAMpodden KLICKA HÄR



Stor kram från mig / Maria




lördag 31 december 2016

Årets sista dag

Jag har och har alltid haft väldigt svårt för avsked och även om det "bara" gäller att avsluta ett år så känns det på något sätt lite vemodigt tycker jag. Ett år ska arkiveras samtidigt som ett nytt år står redo och knackar på. 
När jag tänker på allt som hänt under det här året så har jag en hel del att lägga till handlingarna. Jag kan sammanfatta mitt 2016 så här;


Jag började året med att i januari gå en 8 dagar lång utbildning för att bli instruktör i MHFA, Mental Health First Aid, (första hjälpen till psykisk hälsa) Det är ett utbildningsprogram avsett för allmänheten och tanken bakom utbildningen är snarlik den vid fysisk Första hjälpen: Att ge kursdeltagarna kunskaper som tillåter att rycka in och ge en första hjälp tills dess den drabbade får professionell hjälp. Avsikten med utbildningen är också att sprida kunskap om psykisk ohälsa för att på så sätt minska fördomar och stigmatisering. Vi har under året utbildat 3 grupper till "första hjälpare" i Mönsterås kommun.


I mars skrev jag en debattartikel som blev publicerad i flera stora tidningar i Sverige, b.la Metro, Sydsvenskan, Barometern-OT och Helsingborgs dagblad. 


I april medverkade jag som gäst i TV4 hos doktor Mikael och Tilde. Programmet handlade om ungas psykiska hälsa och jag fick några minuter i rutan. 


I juni var jag inbjuden som gäst till Josefin Svenssons podcast Bryt Tystnaden. Jag intervjuades av Josefin och programmet sändes genom Star FM Växjö. Jag är med i avsnitt 2.


Sen kom september och WHO:s Suicideprevention Day. Vi hade för tredje året en ljuständning för alla dem som under 2015 själva avslutade sina liv i kyrkparken i Mönsterås. Det känns väldigt fint att så många sluter upp omkring det här. Kyrkan, politiker, press, vänner, kollegor, min familj och inte minst allmänheten. Det känns väldigt viktigt för mig. 


I samband med den 10 september anordnades i år även en föreläsning med Martin Bengtsson. På eftermiddagen var gymnasiets elever på plats och på kvällen var det för allmänheten.


Hösten fortsatte med ett cykelevent där tanken var att samla pengar och kilometrar till en sträcka jorden runt. Två välkända triathleter, Viktoria Jonsson och Clas Björling, ställde upp som affischnamn och vi började trampa. 


Även Mönsterås kommun med Oscar Ekstam i spetsen och cykelcafe Le Mond ifrån Stockholm hakade på och ordnade i oktober ett jättefint cykellopp till förmån för Suicide Zero i de småländska skogarna. 


Jag har stolt fått ta emot två fina utmärkelser under året. I april fick jag Kristdemokraternas Vitsippepris och i december fick jag Mönsterås kommuns folhälsostipendium. Det känns enormt roligt att mitt arbete uppmärksammas på det här sättet, det tolkar jag som att det jag gör är viktigt. 



Under våren var jag på samtliga fritidsgårdar i Mönsterås kommun och pärlade armband och nu i höst har jag påbörjat samma upplägg på fritidsgårdarna i Kalmar kommun. 




Året avslutades med att Ålems Sparbank tog ut min och Phers nominering av Suicide Zero i adventstävlingen, vilket betyder att banken donerar 2500 kr till organisationen. Så roligt.
Att sen Nordstjernan med Viveca Ax:son Johnsson som styrelseordförande donerade en halv miljon kronor till Suicide Zero precis före jul blev ju en riktig toppen julklapp, fantastiskt.

Som ni kanske förstår skulle jag behöva ha fler timmar på mitt dygn för att hinna göra allt som jag önskar men så är det ju inte, jag har precis lika många timmar som alla ni andra. Ett heltidsarbete ska också skötas, träningen ska hinnas med och det viktigaste av allt, familjen. För det viktigaste jobbet jag har är trots allt att vara mormor till mina två guldklimpar. 

Nu avslutar vi 2016 för att välkomna 2017. 
Gott Nytt År till er alla ❤️
Jag tror nog att Tedden sitter där uppe ikväll, dinglar med benen och kollar på oss och alla raketer ⚡️✨💫
Maria

onsdag 14 december 2016

Priser i jultid

Nu i advent har Ålems Sparbank en tävling där man ska svara på en fråga samt nominera en förening till en julgåva. Att nominera Suicide Zero till det här kändes självklart både för mig och Pher så det var precis vad vi gjorde. I söndags den tredje advent blev vi vinnare och Suicide Zero får ta emot 2500 kr av banken. Riktigt roligt, tack Ålems Sparbank.
                
I måndags 12/12 fick jag ta emot Folkhälsorådets stipendium. Det var första året som priset delades ut och jag blev alltså utvald att få priset för mitt arbete att minska psykisk ohälsa och självmord. Det kändes otroligt bra att få priset för det betyder ju att politikerna i Mönsterås kommun tycker att det här arbetet är viktigt.

        
Madeleine som är ordförande i Folkhälsorådet delade ut priset, och motiveringen till att just jag blev vald löd; Maria Pedersen har med styrka, entusiasm och idérikedom arbetat för att sprida kunskap om psykisk ohälsa och suicid. Hon har på ett genuint sätt arbetat för en ökad öppenhet kring psykisk ohälsa. Med sitt engagemang och sin personlighet har hon på ett enkelt och naturligt sätt visat och haft mod att prata om psykisk ohälsa och om livets med- och motgångar. 

                  
Priset delades ut på kommunfullmäktiges sista möte för året och jag funderade länge på om jag skulle passa på att göra ett litet inlägg nu när jag hade chansen inför så många av kommunens politiker. 
Jag tog chansen, jag skrev ihop några rader som tog mig knappt 4 minuter att framföra. Det kändes bra och viktigt för mig och det togs emot med stor respekt.
När samtliga priser delats ut var det fotografering för pressen för att sen avsluta med jullandgång och vacker sång av kulturpristagarna Tatonia. 
                      
Jag känner mig verkligen tacksam för två fina priser
inom loppet av två dagar. Tusen tack ❤️/Maria
Barometerns artikel
KLICKA HÄR



söndag 6 november 2016

Alla helgons helg

I Sverige är vi ganska dåliga på att prata om döden. Men jag undrar om det finns något land där man är bra på döden? Är det inte snarare så att vi är rädda för att närma oss själva sorgen och visa det öppet? 
Svenska kyrkan publicerade en undersökning i veckan som visar att fyra av tio svenskar skulle vilja sörja mer när en person dör, men att de inte hinner! Vi hinner inte sörja för livet är för stressigt!


I åldrarna 18–29 år svarade en av tre att de är rädda för att själva bli ledsna eller att andra ska se dem ledsna. För många tycker att det värsta som kan hända är att tappa kontrollen och börja gråta inför andra. Inte ens i det privata verkar det finnas utrymme för att sörja. 
Jag tycker undersökningen är oroväckande. Den säger något om hur hårt vårt samhälle är, men den visar också att det kanske finns en väg framåt? för om vi själva pratar om sorg kanske vi kan ge andra mod att också göra det. Genom att möta varandra och verkligen SE varandra.

För döden är oåterkallelig och utan undantag. Den stora förlusten av en människa, av hans doft, hans sätt att prata och skratta försvinner för evigt. Alla vi som förlorat ett barn sörjer nog i oändlighet, men även när vi förlorat någon annan som stått oss nära. Det är en del av vår gemensamma mänsklighet.

Under allhelgona uppmanar Svenska kyrkan oss att ta en minut för att stanna upp och sörja och tänka på våra döda. Många av oss har nog tänt ljus eller en gravlykta i höstnatten.
Vi var på kyrkogården för att göra fint på fredagseftermiddagen men tog även på lördagskvällen en tur ut till Skogskyrkogården. Det var väldigt mycket folk i rörelse. Det lyste otroligt många ljus på alla gravar och det var en fin stämning. 


Vi kanske även borde ta en minut för att hinna se sorgen hos andra.

Klicka på den blå texten nedan och se filmen från Svenska kyrkan och ge er själva tid till en minuts eftertanke ❤️ / Maria 

KLICKA HÄR #taenminut




lördag 22 oktober 2016

KRAMpodden, Rotary och Våga Fråga

Jag har nu haft 80 788 besök på min blogg Om Allt och Inget. Det är knappt så jag kan tro det. 
När jag startade upp bloggen var min tanke att mina närmaste skulle få ta del av och kanske kunna förstå vad det var som pågick i mitt inre, och eftersom jag alltid haft mycket lättare för att uttrycka mig i text än i tal så tänkte jag att det kunde vara en bra idé. Men bloggen blev någonting mer, den blev min ventil för att överleva och inte helt gå sönder av alla tankar som jag brottades med på insidan, för där i bloggen fick mycket av det onda pysa ut.

Nu, tre år senare är behovet av att "pysa" inte längre lika stort, men det känns ändå bra att berätta om hur livet fortskrider och vad som nu händer och sker.

Förra helgen var jag i Växjö för att medverka i en inspelning av KRAMpodden. Jag blev inbjuden till en alldeles nystartad podcast som drivs av två härliga tjejer som heter Lisa och Malin. (Ni kan följa deras arbete med podden både på Facebook och Instagram.) När inspelningen var avslutad kände jag mig väldigt rörig. Jag tyckte vi hade fladdrat både hit och dit i samtalet och jag vet inte om jag lyckades få fram det som jag tycker är viktigast i budskapet på ett bra sätt - att Våga Fråga. Att vi alla vågar ställa frågan hur någon verkligen mår om och när vi känner oss oroliga för någon. Ja, ja, nu är inspelningen gjord och får jag bara lugna mig och invänta resultatet. 


Jag var också inbjuden till Rotary i Mönsterås förra veckan för att hålla ett kort lunchföredrag. Det kändes otroligt nervöst eftersom jag inte pratat om Fredrik och det som drabbade oss inför "levande" publik tidigare. Men det gick bra. Jag la upp fördraget som en intervju där min chef Thomas ställde frågor som jag själv skrivit. Första delen handlade om Fredrik och dödsbudet och andra delen om Suicide Zero och det arbetet. 


Jag måste avslutningsvis dela en väldigt fin låt som jag fick skickad till mig från en god vän på Fredriks dödsdag. Jag tycker så mycket om den. Texten gick rakt in i hjärtat på mig när jag hörde den första gången. Tack snälla Bettan ❤️

/ Maria 

Lyssna klicka Här

Jealous of the Angels
Donna Taggart

I didn't know today would be our last
Or that I'd have to say goodbye to you so fast
I'm so numb, I can't feel anymore
Prayin' you'd just walk back through that door
And tell me that I was only dreamin'
You're not really gone as long as I believe

There will be another angel
Around the throne tonight
Your love lives on inside of me
And I will hold on tight
It's not my place to question
Only God knows why
I'm just jealous of the angels
Around the throne tonight....

torsdag 6 oktober 2016

3 år

3-årsdagen är här. 
Hösten är nu på ordentligt intåg och kopplar sakta sitt grepp om oss. En del löv är fortfarande gröna, men de flesta har nu börjat anta höstfärgerna gult, orange och rött. Det är vackert. Det är så otroligt vackert men i mig gör det bara ont. Just i detta onda drog vi iväg. Hela veckan har vi befunnit oss i Spanien och dagarna innan vi gav oss iväg kände jag ångesten komma krypande. Egentligen vet jag att det inte har någon betydelse vart jag än i världen befinner mig. Jag kommer inte undan, men jag kan ju heller inte vakta en grav? Jag vet att Fredrik inte är där. Han är med oss. Han är där jag är. 


Nästan hela veckan har jag drömt om honom. Han är liten och han är tonåring, men han är aldrig i den åldern som han var då han dog. I alla mina drömmar har jag bråttom, jag hinner aldrig fram, jag hinner aldrig ifatt honom, och jag känner mig hela tiden så himla maktlös, det är en otroligt jobbig känsla.

Du skrev - förlåt mig. Det går inte, det kan jag inte, dit har jag inte kommit. Jag kan inte förlåta dig för det du gjorde Fredrik. Det kommer jag nog aldrig att kunna?

Den 6 oktober klockan 18:50 för tre år sedan fick vi det sista livstecknet, sen var det slut.
Tidigare idag (6/10) besökte vi en katedral i Barcelona för att tända ett ljus för dig. Det fanns många olika apostlar på ljusen men eftersom vi inte hade en aning om vilken apostel som stod för vad så tog jag bara ett ljus som jag tyckte såg fint ut. 


Men jag ville veta om jag valt rätt apostel på ljuset så när vi var tillbaka på hotellet googlade jag på Sant Judes Tadeu och fick då på Wikipedia fram följande, Aposteln Judes Tadeu var en av Jesu tolv apostlar. Katolska kyrkan håller honom för helgon med festdag den 28 oktober och skyddshelgon för förtvivlade och förlorade fall. I slutet av 1700-talet började man åkalla Judes Tadeus i hopplösa situationer.
Tänk så konstigt att jag valde just det ljuset ❤️ 


Min lilla pojke, jag saknar dig så oerhört ❤️ / mamma

(Eftersom Fredrik inte hittades förrän den 7/10 är det hans officiella dödsdag)