Fredrik

Fredrik

tisdag 17 december 2013

Att mötas i sorg

Att ha en klump i halsen, ögon som bränner och mycket nära till gråt, det är just nu min vardag. Det behövs inte särskilt mycket och ibland inget alls för att mina tårar ska börja trilla. Jag vill verkligen ha full kontroll över mina känslor men jag tvingas gång på gång inse att jag just nu tyvärr inte har det.

Jag får ofta höra att jag är så stark och lugn, men skenet bedrar kan jag säga. Mitt inre är i fullständigt uppror och mina känslor åker verkligen berg och dalbana. 

I söndags, den tredje advent, döptes vår lilla prins till Harry Fredrik i Ålems kyrka.
Jag kämpade hårt med mig själv under hela gudstjänsten.


Saknaden är enorm, Fredrik skulle ju vara med här, han skulle ju vara gudfar till lille Harry.

Nu fick Harry ett mycket fint dop och en jätte gullig gudfar i Rasmus, men ändå, det saknades någon. Vi saknade alla Fredrik.
Dopet var väldigt fint och det lilla luciatåget var ett mysigt inslag till dopakten.

Ibland får jag kommentarer som;
- tiden läker alla sår
- idag lyser solen, vi får vara glada över det
- livet går vidare
- ni har ju fått Harry

- Ja, men jag skiter just nu i solen,  mitt sår kommer aldrig att läka,
- ja, jag vet att livet fortsätter trots att jag vill stoppa tiden och
- ja, jag är mycket glad, lycklig och tacksam över mitt underbara lilla barnbarn, men han kan aldrig ersätta Fredrik!
Jag vill ju ha båda!

Jag inser att saknade med tiden kommer att mildras något men just nu känns det väldigt avlägset.

Jag förstår att min omgivning kan ha svårt att möta mig, att veta hur de ska bete sig och/eller veta vad de ska säga. Några vill nog helst inte möta mig alls. Men snälla ni, möt mig, ni behöver inget säga. 
Jag är väl medveten om att det är jobbigt för er, kanske till och med jobbigare för er än för mig i mötet, men vad är det som kan hända? Vi kan båda börja gråta, men det dör vi inte av och det är inget vi behöver känna oss dumma över heller. Sorg är ett lika naturligt sinnestillstånd som glädje, bara så mycket mer smärtsamt och skrämmande.

Jag vet i alla fall att jag aldrig mer kommer undvika eller låtsas som om allt är som vanligt nästa gång jag möter någon som jag vet bär på en sorg. 
Jag vet ju hur övergiven jag känner mig i det mötet.

Maria

5 kommentarer:

  1. Det är en tomhet som aldrig kan fyllas. Känner starkt med dej hade en liten dotter som dog , det var o är fortfarande svårt , hur ska det då kännas att förlora ett barn i din sons ålder, finns inga ord! Har en dotter som inte vill leva , man vet inte vad man ska göra , man känner sej helt tom. Många kramar till dej<3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej, Det är helt sant, tomrummet kan aldrig ersättas av någon eller med något, det är för evigt ett sår som står öppet.
      Beklagar din lilla dotter som inte fick fortsätta i livet <3
      Men din dotter som nu inte vill fortsätta leva måste ni ta hjälp med.
      Jag är absolut inte någon expert inom området, bara en vanlig mamma som mist sin son, men om jag vetat utgången av det som hände Fredrik hade absolut "legat på" mer. Även om vi pratar mycket med "barnen"får vi föräldrar aldrig ta del av det som verkligen trycker dem, det är något de håller för sig själva? Rätt eller fel? det vet jag inte, men mitt råd till dig är att försöka få henne till någon som kan prata och som hon kan känna förtroende för, och ge inte upp! Kämpa <3 livet är så skört!
      Kram Maria

      Radera
  2. Känner så igen mig i det du skriver...Min bror valde att lämna oss för 7 månader sen, något som kom som en blixt från klar himmel som ingen nånsin kunnat tro. Själv hade jag just fått veta att jag var gravid och vi hade med sambon pratat om att be honom bli gudfar...men hann aldrig fråga honom eller ens berätta om graviditeten. Sonen föddes för 2 veckor sen och snart blir det dop...också med en som fattas och sonen kommer att få morbrors namn i andranamn...Det enda positiva med året 2013 var sonens födelse men sorgen sätter sin skugga på allt och det är en känslomässig bergodalbana. Mina tankar går också till din dotter som förlorade sin bror så kort efter att hon själv blivit mamma. Hoppas hon orkar och du med, många styrkekramar till er <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Livet är verkligen en berg och dalbana och sorgen efter Fredrik lägger en viss skugga på glädjen vi har över lille Harry.
      Jag hoppas du kan njuta och glädjas över din lille son även om sorgen och saknaden alltid kommer finnas där efter din bror.
      Kramar till dig och din familj ❤❤

      Radera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera