Fredrik

Fredrik

tisdag 31 december 2013

Tillbaka till jobbet

Fyra veckor efter Fredriks död var jag tillbaka heltid på jobbet. Allt skulle nu återgå till det normala. Det var vad jag trodde att alla förväntade sig av mig.
 
Jag fick direkt efter Fredriks död frågan om jag ville gå till någon för samtal, men nej,.. jag tackade nej, för det behöver inte jag, för det här ska jag klara själv!
 
Under de fyra veckorna jag var hemma från jobbet hade jag massor av praktiska saker att klara av. Det var besök hos begravningsentreprenören, samtal med prästen, med polisen och med psykvården. Jag skulle ordna med minnessamlingen, med begravningen, jag gjorde spellistor från Fredriks spotify, jag bakade bullar, framkallade foton, jag handlade och fixade.



Vi sov nästan inget, vi åt nästan inget, vi drack kaffe i kopiösa mängder, vi promenerade och vi grät.
När jag tänker tillbaka på de fösta veckorna känns det som om det bara handlar om ett par dagar, allt flyter liksom samman.

Men nu var sjukskrivningen slut och nu skulle livet alltså bli som vanligt igen! 
Hur dum får man vara? Hur kunde jag ens i min vildaste fantasi tro att det skulle kunna bli som vanligt igen?
Men som sagt, det var så jag trodde det skulle vara, att jag förväntades ha sörjt färdigt och måste komma igång.
 
Kommentarerna jag fick när jag kom in på jobbet var;
- Skönt att du är tillbaka, - kul att se dig, - det är nog det bästa att komma igång, - och leendet sitter ju kvar!  ... men ... hur kunde det bli så här?... hallå ... jag har inte haft influensa i fyra veckor... jag mår verkligen inte bra! Min son är DÖD och det står med stora bokstäver i hela min panna. En del av mitt liv är för alltid borta! och ni kommer med käcka kommentarer?
 
Jag vet att allt bara sägs i all välmening, men det känns så konstigt och fel. Fredriks död är ju det enda som fyller mig, det fyller hela min kropp, hela mitt huvud och hela mitt liv just nu.
 
Efter några dagar på jobbet märkte jag hur förvirrad jag kände mig, var det fel på mig? var det fel på mitt minne? hade jag sagt och gjort det jag skulle?
Gråten lurade på mig hela tiden och jag fick plötsligt låsa in mig på toan lite då och då för att gråta en skvätt. I min hjärna sa någon, -Skärp dig Maria, vad håller du på med? 
När jag jobbat ca fyra veckor tvingades jag inse att det här klarar jag inte av längre, jag behöver hjälp och jag måste ha det nu!
 
Jag fick ganska tidigt i livet lära mig att inte tjuta, - Vad gråter du för? 
-Tycker du synd om dig själv eller? ...
Så det var bara att bita ihop, gå vidare och inte älta, det som hade hänt hade hänt och det du inte längre kan påverka får du bara acceptera.Det var så det var hemma hos oss.
Jag grät en stund i min ensamhet sen fick det vara bra.
Det var tufft och det har gett mig stora krav på mig själv som vuxen.
Gråta när ingen ser och sen lämna det bakom sig.
 
När jag nu kom till psykologen sa han klart och tydligt att jag måste tillåta mig att sörja och att låta gråten få komma. Det är viktigt!
Han sa  -När polisen kom med dödsbudet försatte  kroppen  dig i chock för att klara av situationen,  nu när allt det praktiska är över börjar dina känslor försiktigt att pysa ut och det måste du tillåta. Stänger du in sorgen kommer du bli tokig!

Jag sa att jag inte ville prata om det med min omgivning längre. -Jag är rädd för att de tycker jag tjatar och jag vill inte de ska tro att jag fastnat i sorgen. Att andra tycker att det är "länge" sedan det hände och att jag inte ska älta mer? Att jag måste släppa och gå vidare?
Han svarade lugnt - Maria, du har upplevt det värsta trauma en förälder kan uppleva och det kommer ta lång tid att bearbeta.
 
Hans råd till mig var att jag skulle arbeta halvtid och inte göra något särskilt på den tiden jag inte arbetade. - Bara va, sa han,  hälsa på hos Harry och Nathalie, gör något du tycker om. Du måste också få tillbaka din sömn om nätterna.
 
Ok, jag kapitulerar och gör som psykologen ordinerar.
Jag behöver inte alltid vara starkast!

Maria

2 kommentarer:

  1. Klokt att du gått ned till halvtid, jag jobbade heltid efter 14 dagar, hade t.o.m samtal med föräldrar till förskolebarn som om ingenting hänt ( jag ville absolut inte att det skulle meddela andra än kollegorna vad som hänt mig ) . Nu inser jag att det var ren tortyr...samtidigt som barnen på förskolan var de som fick mig att leva i nuet igen. Tilläggas skall att mins syskon bodde och bor 60 mil bort och att jag levde ensam. Livet blir sakta ljusare igen och även om sorgen och saknaden finns med alltid så går det att leva ett bra liv trots det ofattbara som hänt. Kärleken till våra barn lever vidare lika stark som när de levde med oss och ilskan över den brist på vård och stöd de fick ger energi att verka för en bättre vård för andra unga som mår dåligt. Skall följa din blogg och önskar dig ett gott liv med Fredrik i ditt hjärta och i dina tankar. <3 Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känns skönt att få höra att sorgen trots allt kommer att kunna mildras till sist och att Fredrik kanske kan flytta tillbaka till mitt hjärta istället för att hela tiden ta plats i min hjärna.
      Jag hoppas du har någon att öppna din ventil med och få pysa ut allt som vimsar runt i huvudet på en efter detta hemska som vi tvingat vara med om.
      Kramar till dig ❤❤

      Radera