Fredrik

Fredrik

onsdag 31 december 2014

Nytt år

Nyårsafton 2013 befann jag mig i fortfarande i en bubbla, som i ett slags vakuum. Jag hade då inte riktigt kunnat ta in att jag aldrig mer skulle få träffa min son.
På nyårsafton 2013 hade det inte ens gått 3 månader sedan Fredrik lämnat oss.

Vid tolvslaget sköt vi raketer och alla var så glada. Alla skålade med oss och med varandra och utropade glatt - Gott Nytt År. 
Gott nytt år? det kändes så himla fel. Hur skulle jag någonsin mer kunna få ett gott år? Jag kunde inte ens få dom tre orden över mina läppar, det gick bara inte, det kändes så falskt. Mina tårar rann och jag ville bara uppslukas av mörker. Jag hade kunnat skrika rakt ut, - säg inte Gott nytt år till mig!  
Jag ville ingenting, jag ville bara försvinna från jordens yta. Min son är död, min son är död och jag vill inte ha något nytt jävla år.
Mina tankar där och då vid tolvslaget var, 
- Ska jag någonsin kunna få ett gott år? 
Svaret på den frågan är jag ganska säker på att jag har idag. 
- Ja... det kommer bättre dagar och det kommer bättre år. Det tar tid, men jag vet nu att det kommer. Jag måste bara acceptera det jag inte kan förändra och låta tiden arbeta. Det går inte skynda på och det går inte att smita undan, det måste få ta den tid det tar helt enkelt.

Året som gått har varit en berg och dalbana i känslorna utan dess like. Balder på Liseberg känns som en barnkarusell i jämförelse med det som åkt runt i mitt inre.
Saker som jag knappt lagt märke till förut kan sätta fart på minnena när jag minst anar det. Det kan vara en doft, en reklamsnutt eller en film. Det kan vara en årstid, åsynen av en polisbil eller en flagga på halv stång. Sorgliga kärleksballader får helt nya tolkningar och många platser bär på roliga minnen.


Visst lever jag fortfarande med sorgen efter Fredrik varje dag, ja faktiskt varje stund även om jag inte längre tänker på honom lika intensivt hela tiden. Faktum är att jag lever med mitt döda barn lika mycket nu som jag gjorde när han levde. Den stora skillnaden är att min minnesbank inte kan fyllas på med nya upplevelser och känslor.

Mitt år 2014 har trots allt det svarta ändå rymt en del roliga händelser och bra saker också.
På grund av det som hänt har jag har fått nya vänner och nya bekantskaper.
Jag har tagit på mig uppgifter som volontär i föreningen Suicide Zero.
Jag har cyklat Vätternrundan, sprungit Göteborgsvarvet, Tjejmilen, Tunnelloppet, Margaretha loppet, Nattloppet, Kalmar minitriathlon och Wings for Life World Run över Ölandsbron. 
Vi har rest och upplevt nya platser. Men framför allt och det absolut bästa av allt är ändå att jag har fått vara med och ta del av mitt lilla barnbarns första år i livet. 
Jag älskar dig så mycket lille Harry ❤️


Jag har fortfarande en del att jobba med, men jag kan nu känna att i år kommer jag kunna önska mig själv och alla er andra ett Gott Nytt 2015 och verkligen mena det.


Så ett Gott Nytt År önskar jag er alla ❤️
Kram // Maria 

lördag 20 december 2014

Snart jul igen

Julen kryper sig allt närmare. Facebook är nu fyllt av bilder på vackra granar, inslagna julklappar och magnifika julbord.
Det här blir vår andra jul utan Fredrik, det är helt sjukt vad tiden går fort, ändå känns det fortfarande som om det hände helt nyligen.
Vi har i år valt att fira julen på annan ort, eller nej egentligen inte, vi firar inte jul, vi har valt bort julen och befinner oss på annan ort.
Innan vi åkte hade jag bestämt mig för att bara leva i nuet, bara finnas just här och nu. 
Det är svårt, det är till och med mycket svårt. Jag har läst någonstans att vi tänker ungefär 60 - 65 tusen tankar på ett dygn, och då fattar ju vem som helst att alla dessa tankar är helt omöjliga att hålla i schack hela tiden.


Så Fredrik finns givetvis med mig varje dag även här i Thailand. Vi har ju dessutom väldigt många roliga och tokiga minnen av honom härifrån också. 
Just på den här ön som vi befinner oss på nu, Koh Mak, var vi julen 2002. Pher och Fredrik fiskade bläckfisk här och Fredrik var då så liten att han hängde i krokig arm om Phers hals ute i vattnet för han inte bottnade. De höll på i timmar. Så fort de fick napp sprang Fredrik upp med bläckfisken till hinken som stod på stranden för att sen gå till restaurangen och byta ut den mot Chang till Pher och Fanta Namkju till sig själv. 
Så visst finns han med mig i mina tankar även här och nu den älskade ungen.

Jag läste idag på morgonen ett inlägg på Facebook där någon skrivit 
- det finns inget slutdatum på att sörja sitt barn.
Helt sant, det är helt sant, saknaden efter ens barn är livslång, den finns där nu och den finns där för evigt.

Jag längtar efter och saknar just nu även min dotter och min underbara lilla Harry, men snart är vi hemma och då kan jag pussa och krama på dom igen ❤️ Fredrik får jag ALDRIG mer krama och pussa på.

Jag önskar er, alla mina följare en riktigt God Jul oavsett hur ni väljer att fira den.

Var rädda er och om varandra ❤️

Maria 

söndag 30 november 2014

Vi måste lära oss tala om de svåra frågorna

Återigen har ett självmord skett i vårt närområde. En ung flicka såg inte längre något ljus i mörkret och avslutade sitt liv i torsdags eftermiddag. En ung flicka med hela livet framför sig.
Det känns fruktansvärt sorgligt. Vilket kaos.

Jag är en stor motståndare till mobbing. Mobbning är ofta en bidragande orsak till självmord.
Mobbning lämnar spår i hjärtat och ärr i själen för resten av livet. När vi talar om mobbning är det i första hand fysisk mobbning vi tänker på men mobbning är så mycket mer än så, det är också att trakassera någon psykiskt eller verbalt. Det kan vara allt från blickar, små miner, sårande ord och små knuffar men det kan också vara att personen inte är utsatt för något fysiskt alls utan helt enkelt blir lämnad ensam, utfryst, utan några kompisar eller vänner, blir helt enkelt inte sedd av någon. 

I mobbningsakten finns mobbaren, mobbningsoffret men också publiken och så alla de andra som finns runt omkring, de som vet vad som pågår men inte agerar. Alla som finns runt omkring är ansvariga och skyldiga att säga ifrån.
Gör vi inte det är vi med i mobbningen, även om vi inte aktivt deltar!

’’Utan publiken skulle inte mobbning kunna leva kvar’’

Sträck ut din hand, vi är alla bara människor med samma värde.
Ta aktivt avstånd från mobbning // Maria

Flickan på bilden har inget samband med texten
Hit kan du vända dig om du blir mobbad KLICKA HÄR

Friends - mot mobbing KLICKA HÄR

Texten som följer har jag kopierat från Aftonbladet den 28 november 2014.
Det är Sanna Lundell som är krönikör.
Det har varit en sorgens vecka. En elev i barnens skola har tagit sitt liv. Tolv år ung. Det är ogripbart. Det går liksom inte att försonas med tanken på att ett barn vill dö. Eller kanske snarare på att ett barn inte vill leva. Barn är så synonyma med glädje, ljus och livskraft. Kiknande skratt. Lycko­glittrande ögon. Alla känslorna på en och samma gång. Befriande ocensurerat. Ändå ökar själv­morden hos barn och unga och det görs alldeles för lite för att förebygga det.

Enligt lagen måste alla elever ha rätt till en skolpsykolog. I mina barns skola fanns det bara en skolkurator på 668 barn. Ingen skolpsykolog. En kurator. När hon gick på föräldraledighet gick det många månader när det inte fanns någon alls där för barnen att prata med.
Det här är på intet sätt en unik situation. Över hela landet råder stor brist på skolpsykologer och kuratorer och få av dem som finns på plats vet hur de ska göra för att förebygga självmord hos unga.
Kunskapsbristen är stor och i samhället råder någon slags totalt hysch-hyschläge.
Det är tabu att prata om självmord. Tabu att prata om hur det är att må dåligt. Om hur det är att känna sig så ledsen och orolig att man ser döden som en befrielse. Som en utväg.

Ändå är just de goda samtalen den viktigaste delen i självmordsförebyggande arbete. Att arbeta bort de tabuföreställningar om att det skulle vara farligt att tala om självmord. Vi måste lära oss att prata öppet om svåra frågor och inte tro att människor tar sina liv för att de får berätta om sina problem och självmordstankar. Det finns inga studier eller erfaren­heter som visar att det skulle vara farligt att tala om självmord, om den som tar emot de här tankarna och känslorna gör det på ett ödmjukt och lyssnande sätt.
Mellan 20-30 procent av alla barn i Sverige lider av psykisk ohälsa. Ändå är det bara cirka 15 procent som får hjälp. De andra barnen är osynliga, lider i tysthet, är ensamma med sitt mörker, sin oro och sina demoner.
Alla skolbarn får lära sig vad de ska göra om brandlarmet går, de lär sig så småningom att livrädda, att göra konstgjord andning på en docka.
Men var får man kunskapen om vad man ska göra när man mår så dåligt att man inte vill leva längre? Om hur man ska göra när man hamnar i kris? Om vem man ska gå till när mörkret tagit hjärtat i besittning?

 Sanna Lundell
28 november 2014

lördag 29 november 2014

Artikeln i Barometern / Oskarshamns Tidningen

Jag var först ut i Barometerns artikelserie om psykisk ohälsa och självmord bland unga.
Journalisten Åsa Cederbom frågade mig när vi gjorde reportaget till Suicid-Preventions dagen om jag kunde tänka mig att vara med i en serie som hon skulle göra om ämnet och jag svarade ja.

Åsa tyckte att även Harry skulle vara med på bilderna i reportaget eftersom han har betytt väldigt mycket för oss under året som gått.

Vi träffades i Mönsterås hamn för där finns en stor lekpark som vi tänkte skulle vara ett bra ställe att fotografera på.
Fotograf Lars Johansson var med och det gick ganska bra. Jag säger ganska för jag känner mig väldigt obekväm i modellsituationen. Men bilderna blev jätte fina och då känns det roligt.

Foto: Lars Johansson

Åsa är en duktig och mycket trevlig person som det inte alls är svårt att prata med, men det tog nästan hela förmiddag innan vi var klara.
När Åsa skrivit ihop texterna mailade hon över dem till mig för att jag skulle få se allt innan det kom i tryck. Dessa texter skickades sedan fram och tillbaka mellan oss många gånger och jag har petat och petat, i ord och i formuleringar, .....stackars Åsa.
Men jag blev nöjd till slut, och bilderna, ja dom blev mycket fina.
Tack till er båda två!

Artikeln i Barometern KLICKA HÄR




Del 1



Del 2





Del 3




fredag 28 november 2014

Nu reser vi

Nu reser vi, en månad i Thailand.
Jag älskar Thailand men det är med väldigt kluvna känslor jag åker iväg den här gången.
Lämna lilla Harry, lämna Kissen och ja, ... att lämna graven....
Jag vet att Harry får en fin jul med den övriga familjen, katten kommer bli väl omhändertagen av grannen och graven har Nathalie lovat att sköta om, men ändå...
Men sen är det ju det där med jul, jag är ju som jag skrivit tidigare ingen bra julfirare.

Det är inte många jular vi firat på traditionellt sätt i vår familj. Redan 1999 åkte vi första gången till Thailand över jul och nyår, Nathalie, Fredrik och jag. Vi reste till min pappa, till barnens morfar som då var bosatt i The land of Smile.
Hela gänget Pedersen 1999
Fredrik var 8 och Nathalie 10 år. Vi flög via Ryssland och hade en väldigt lång transfertid i Moskva. Men de var så duktiga trots att vi fick vänta så himla många timmar, men de var som sagt tålmodiga som tusan.
Flygplatsen var kall och låg i halvdunkel och vi fick nästan känslan av att den höll på att stängas.
På grund av att vi hade så lång väntetid i Moskva så tilldelades vi matkuponger och eftersom Fredrik var hungrig letade vi nästan direkt upp matsalen.
Matsal ja,...det var en stor kal och ekande sal med högt till tak, det var kallt och stimmigt och borden var som långa diskbänkar i rostfritt. Där var fullt av folk som tjattrade högt hela tiden och stora tjocka argsinta babuskor i vita rockar serverade och dukade av.

Vi såg nog lite vilsna ut för snabbt pekade babuskorna åt oss att sitta ner och så drämde dom till oss varsin tallrik med mat, det var ett kokt ägg, någon oidentifierad röra och en köttbulle stor som en kroppkaka och till det här serverades vi varsin stor plastmugg med svart kaffe.
Jag frågade snällt om vi kunde få te istället men fick bara ett svart öga och ett snörp på munnen till svar. Hua... Men men .... eftersom Fredrik var hungrig högg vi in på maten. När äggen var skalade och delade visade det sig att de inte innehöll någon äggula, nej... de innehöll äggröna,... herre Gud. Köttbullen som var helt rå inuti hade bara ca 5 mm tjock stekyta runt om,
- det här får ni inte äta, sa jag till ungarna, men Fredrik var hungrig så han "skalade" sin köttbulle och åt upp det stekta. Vilken upplevelse, jag var jätte rädd att han skulle bli sjuk av maten.
Dom är inte så gästvänliga i det där landet i öst!


En liten surkart och en go liten solstråle
Några dagar efter att vi anlänt till Thailand kom även min bror och hans fru dit.
Fredrik och Lasse hade innan vi åkte varit i Kalmar och köpt simfenor, cyklop och snorkel till Fredrik och nu skulle det äntligen invigas. Vi åkte båt ut till en ö och där låg sen de båda herrarna evigheter i vattnet, snorklade och simmade.

Vi var verkligen på massor av äventyr dom tre veckorna vi var där. Vi var på elefantridning, på djurpark, på krokodilfarm, vi åkte vattenskoter, bananbåt och vi badade och slappade.
Barnen fick äta glass i stora lass och livet kändes väldigt behagligt.

Milleniumskiftet firade vi på en restaurang med buffé och stort uppträdande.
Det var flera olika shower och bland annat en med en trollkarl. Fredrik blev bjuden att komma upp på scenen för att assistera och hjälpa till. Det var en mycket nöjd åttaåring som stod där på scenen det kan jag lova. Denna show pratades det om i flera år efteråt och jag vet att Nathalie och Fredrik ibland kunde få skrattanfall genom att bara titta på varandra och säga chokladpudding, men det är en historia som är deras hemlis.
Fredrik hittade snabbt ett gäng pojkar i området där pappa bodde som han lekte och hade roligt med trots att dom inte kunde prata med varandra. Men så är det ju med barn, det har ingen betydelse om de pratar samma språk eller inte, leka kan dom i alla fall.

Efter den här första resan har det blivit ytterligare ett antal resor till Thailand. Jag tror vi åker dit för trettonde eller fjortonde gången i år.
Senast vi var där, 2013, i sex veckor så kom Fredrik ner till oss på oväntat besök.
Han kom själv. Han hade bokat resan den 6, åkte den 7 och var hos oss den 8 januari. Det var riktigt kul.


Men nu är det som sagt dags för oss att resa. Väskorna är packade och snart är vi på Arlanda.
Så nu tar jag lite semester ifrån den här bloggen. Jag har ytterligare en blogg som jag brukar skriva på när vi är på resande fot men jag vet inte än om jag kommer att skriva och uppdatera som jag brukar. Vi får se om orken infinner sig?

Länk till vår reseblogg KLICKA HÄR

Maria

söndag 16 november 2014

Hoppa för livet

Jag är ju numera volontär i Suicide Zero och har tagit över uppgiften att ansvara för medlemsregistret i föreningen. Ett väldigt roligt arbete och det droppar in nya medlemmar hela tiden. Just nu är det ca 230 medlemmar i föreningen men på Suicide Zeros Facebook sida har vi så många som 15 687 följare. En önskan vore ju att alla dessa följare också skulle bli medlemmar.

Efter att jag ordnat med Suicide Preventions dagen i kyrkparken den 10 september fick jag en inbjudan från Folkhälsorådet i Mönsterås om att komma till deras möte och berätta om Suicide Zero.
Det kändes lite nervöst att ställa sig och tala om ett ämne som jag egentligen inte är helt bekväm med. Jag förberedde mig noga, jag gjorde bildspel och läste böcker och texter. Jag fick hjälp att redigera i mitt material av både ordförande Ludmilla och vice ordförande Alfred. Tack till er båda.
Mötet kom och jag skulle nu presentera mitt material för 8 politiker och folkhälsosamordnaren. Det blev ett bra möte. Jag vet nu att rådet har lagt en del av sin budget för 2015 till Suicide Preventions arbete. Att jag gjorde bra ifrån mig förstår jag eftersom jag efter mötet fick frågan om jag ville komma även till socialnämden- och barn & utbildningsnämndens arbetsutskott. Yes, så bra.
Vi är på gång i vår kommun.

Jag har också varit på Landstingets psykiatridagar i Kalmar, (som åhörare), med psykisk ohälsa och suicid i fokus. Så bra dagar!
Det var många olika föreläsningar och debatter att välja på under två dagar i 3 salar, b.la. var SPES på plats, Charlie Eriksson från projektet aldrigensam.com var där, politikerutfrågning, en bra teater med titeln Vi som blev kvar, Åsa Linderborg med sin film Mig äger ingen och mycket mer.

Jag fick kontakt med en dam från landstinget som ska kolla upp om de kan få igång en SPES grupp i Kalmar, och det är på gång nu, det vet jag eftersom jag fick mail av henne idag.

Mattias Sunneborn är ambassadör för Suicide Zero och han har utmanat oss volontärer att gör ett stillastående längdhopp för att sen avrunda hoppets längd uppåt och skänka motsvarande summa till Suicide Zeros arbete att förhindra självmord. Därefter ska vi utmana tre vänner att göra detsamma.
Kör nu, utmana er och era vänner att hoppa. Hoppa långt, hoppa för livet !

När jag hade gjort mitt hopp och sen pratade om det med min man på eftermiddagen kom jag att tänka på när Fredrik var i 10-årsåldern. Han och Pher skulle alltid köra femkamp hemma i lägenheten och då ingick stillastående längdhopp som en gren. Fredrik gick in för tävlingen på blodigt allvar. Stackars dom som bodde under oss för det måste ha bonkats rejält hos dem. när det hoppades hos oss. Men roligt hade vi.

Jag har alltså fått en del nya uppgifter, nya vänner och andra intressen än tidigare.
Men jag hade gärna varit utan allt det här och istället haft min son i livet. Trots att jag tycker det är roligt med alla nya uppgifter och allt jobb så känner jag mig ibland så otroligt nedstämd att det är helt sjukt.

Alfreds hopp KLICKA HÄR

Mitt hopp KLICKA HÄR

Livet rullar vidare, jag kämpar varje dag för att återta kontrollen över mitt liv.
Men det är ett mycket tufft och hårt jobb och ibland undrar jag hur jag ska lyckas?

Maria

söndag 9 november 2014

Änglamamman Eva gästbloggar.

Dagens inlägg är skrivet av Eva Wedberg. Jag har fått kontakt med Eva tack vare Suicide Zero. 
I januari 2013 begick Evas 21- åriga dotter Helena självmord. Eva öppnade då sin blogg Änglamamma - När det ofattbara händer, som jag idag följer. 
Av Eva Wedberg - 9 november 2014
Jag såg på Fråga doktorn häromkvällen. Temat var psykisk ohälsa och självmord.
Det var ett väldigt bra program. Bra ton, initierade frågor och gott om tid att prata till punkt för deltagarna. Ullakarin Nyberg var med som expert och hon var som alltid både klok och kunnig.

Nu anar ni säkert att det ska komma ett MEN. Och det ska det. Inget stort MEN, utan mer en liten reflektion.
Det kan mycket väl vara så att jag är alldeles för petig och märker ord. Kanske är jag extra känslig för ordval när det gäller frågor kring självmord/suicid. Kanske måste man ha drabbats på nära håll för att ens lägga märke till en sån sak. Det ger mig hursomhelst en anledning att reflektera kring livslust.  

I slutet av programmet skulle programledaren Susanne Axell  avrunda kvällens program och  i samma veva påannonsera nästa veckas innehåll som då bland annat skulle innehålla en intervju med Kim Anderzon som nyligen gick bort i cancer. Susanne Axell sade nånting i stil med ”Det är många som tar sina liv SEN finns det dem som gör allt för att fortsätta leva” och så berättade hon om intervjun med Kim Anderzon.
Hon sade det på ett sätt som att det var två motpoler.
Den som tar sitt liv gör allt för att dö och den som är fysiskt sjuk gör allt för att leva.
Som om den som tar sitt liv inte vill nåt hellre än att fortsätta leva. Som om den personen inte gjort tusentals försök att hitta en lösning på sitt problem.  Få kraften att leva. Hitta modet att söka hjälp. Få insikten att man inte är ensam och att det som gör så ont går att bota.
I det ögonblicket man tar sitt liv ser man inget ljus i mörkret. Man tror inte man kan må bättre och man tror att man gör sin omgivning en tjänst om man tar sitt liv. I den mån man orkar tänka på dem runt omkring.
Men det är inte alls samma sak som att man inte vill leva

Det är välkänt att livskraften är väldigt stark medan dödslängtan kommer och går. Ofta finns den bara korta ögonblick, sekunder.
Man vill inte dö men orkar just då inte leva.
Helena älskade livet. Hon hade drömmar och planer om framtiden. Ett par månader innan hon lämnade oss skrev hon en så kallad ””bucket list”. Det vill säga saker man vill uppleva innan man dör.
Helenas ”bucket list” innehöll bland annat att åka till New York, simma med delfiner, få barn, studera.
Inget av detta hann bli verklighet men jag är övertygad om att när hon skrev den så tänkte hon att hon skulle få uppleva det och hon längtade efter att göra det.

På minnesstunden på Helenas begravning höll jag tal. Jag pratade just om hennes livslust. Hur mycket hon älskade livet och allt hon ville göra. Jag drog parallellen att det är ungefär som när man är bjuden till en fest. Man har sett fram emot festen länge. Alla man ska träffa där, vad man ska äta, vad man ska ha på sig och så vidare. Samma dag som festen ska vara så vaknar man med 40 graders feber. Man försöker med alla knep få bort febern men man förblir jättesjuk och inser framåt eftermiddagen att man måste lämna återbud. Man orkar inte gå.
Men att man inte orkar innebär inte att man inte sett fram emot festen eller att man inte tyckte om människorna som skulle vara där.

Länk till Evas blogg KLICKA HÄR


Tusen Tack Eva för din fina bloggtext. Jag tycker inlägget säger så mycket om lusten att leva och lusten till framtiden.
Jag vet att  även Fredrik hade framtidsplaner, men att hans svarta tog överhand och just då såg han inte nödutgången, trots att den lyste grön hela tiden.

Maria

tisdag 4 november 2014

Brev från en okänd

Det kom ett brev i vår postlåda igår, adresserat till mig i en gammaldags fin handstil.
Det var från en helt okänd man som bor i en grann kommun i vårt län men som har samma lokaltidning som vi.
Han hade häromdagen läst artikeln om mig och Fredrik i Barometern och kände då igen mitt efternamn.

I slutet på 50-talet hade han arbetat ihop med en man som hette Tony Pedersen och nu tyckte han att jag hade drag av denna Tony!
Han undrade om vi var släkt på något sätt? Ja...nog är vi släkt, min far och jag.

Denna man, som heter Kurt, hade som ung fotograferat ganska mycket och tagit en del kort även från sitt arbete och på sina arbetskamrater.
När han arbetat utanför Gamleby i slutet av 50-talet för att bygga järnväg, fanns alltså min far där i ett annat arbetslag för att asfaltera med Skånska Cementgjuteriet.
De båda herrarna hade ibland fikat ihop i arbetskojan eftersom det fanns ett litet kök i en av bodarna.

Jag fick också tillsammans med brevet ett par fotografier på min far.
Pappa är 23 år på korten och Fredrik var 22 år när han dog. De är otroligt lika varandra, det är nästan lite kusligt.
Pappa på de övre och Fredrik på de undre bilderna.

Jag blev väldigt glad för brevet, jag blev faktiskt lite rörd där på morgonen när jag öppnade brevet och läste det tillsammans med mitt morgonkaffe.

Det är en vild chansning skrev han som avslut i sitt brev, men den träffade rätt.
Tack för de fina korten på min far ❤️

Maria

lördag 25 oktober 2014

"Bokslut" och drömmar

Jag skrev för ett tag sen att jag skulle ta tag i högen på mitt skrivbord för att kunna göra ett litet "bokslut" över de senaste året. Året som gått utan Fredrik.

Jag förstod att det skulle bli ett tufft jobb, det är ju just därför som det blivit liggande så länge som det har, och det blev det. Mycket tufft.
Men när jag väl bestämt mig för att nu ska det ske, då har jag förmågan att bara driva på för att verkligen genomföra det, för att nå mitt mål, och nu är jag alltså igenom högen.
Inte så konstigt att jag hamnade i min sorgsenhet förra fredagen.

*Jag har träffat en läkare som förklarat hela obduktionsrapporten för mig.
*Jag har gjort en ny intervju för vår lokaltidning. De ska ha en liten serie om ämnet självmord.
*Jag har varit hos polisen och sett alla de fotografier som är tagna ifrån olycksplatsen, (15 st.)
*Jag har träffat personen som hittade Fredrik och som larmade 112.
Och så har ju årsdagen passerat.

Mycket smärtsam information, mycket att ta in och sortera upp i hjärnans arkiv.
Många händelser som jag under tiden som det här har pågått inte satt ord på utan allt har bara virvlat runt i mitt inre på olika sätt fram och tillbaka.
Men när jag var hos psykologen förra veckan och berättade för henne och när jag några dagar senare även berättade för min pappa, så kom det till mig fast på ett annat sätt. Jag uttalade min information med egna ord och fick på så sätt höra det ifrån mig själv. Jag fick mina egna ord på mina upplevelser.

Natten efter drömde jag om Fredrik. Jag drömde om hur jag verkligen kämpade och kämpade för att nå fram till honom men jag lyckades ju så klart inte. Vad jag än hade för förslag och idéer till honom så sa han hela tiden,
- nej du behöver inte.......
Min egen mamma fanns också med i min dröm men bara i utkanten av den, som en betraktare.

2 nätter senare drömde jag om honom igen. Då satt vi högst upp i ett träd (säkert 100 m) och jag var fullkomligt livrädd för att vi skulle trilla ner och slå ihjäl oss. Jag skrek till Fredrik att hålla i sig stenhårt, själv höll jag krampaktigt i grenarna för att inte ramla ner och han sa bara helt coolt, - det är lugnt.

Jag tänkte att jag måste släppa en hand för att hålla fast honom, men det gick inte, jag vågade inte släppa taget......Pher, Nathalie och någon mer sprang nedanför på backen och skrek åt oss att hålla i hårt men Fredrik höll knappt.....jag hade panik och min tanke va hela tiden - jag måste rädda honom, jag måste släppa handen och ta tag i honom.....sen vaknade jag.

Man behöver ju inte vara drömtolkare för att förstå vad drömmarna betyder.
Att det är mina tankar om att jag inte kunde rädda och hålla kvar mitt barn i livet som visar sig som drömmar om nätterna. Det är väl all fakta som jag fått till mig som kör igång drömmandet.

Maria

fredag 17 oktober 2014

Är ensam stark?

Ibland drabbas jag av en stor sorgsenhet. Kan man säga så? Den kom över mig nu ikväll.
Jag känner att mitt hjärta krampar, att gråten bara vill fram och min högsta önskan är att allt bara ska vara som innan. Som innan den där hemska dagen då poliserna klev in i vår hall och sa att de kom med tråkiga besked.

Det är säkert många som tycker att det nu gått så lång tid sedan Fredrik dog att jag snart måste sluta upp med att älta och att blogga om det. Att det känns jobbigt med mitt skrivande "tjat" helt enkelt. Men det är just mitt skrivande "tjat" som är min ventil. Hade jag inte det skulle mitt inre sprängas i bitar. Det onda måste på något sätt få pysa ut, och eftersom jag inte delar med mig så mycket i tal till andra så är det här mitt sätt att överleva.

Jag tror att de flesta som träffar mig uppfattar mig som "vanligt", så som jag var tidigare, så som jag var innan, det där INNAN.
Det är nog inte så många som förstår vilket inre kaos jag bär på och som jag ibland känner mig helt bottenlös i. Men det är klart, hur ska någon kunna fatta det?

Min psykolog sa när jag var där häromdagen att jag är duktig på att driva mig själv framåt.
- Du har tidigt i livet tvingats lära dig att klara av jobbiga situationer på egen hand, och det har du blivit väldigt bra på.
Och visst är det så. Jag kan själv.

Du är så stark säger väldigt många i min omgivning, men så är det inte. Ensam är inte alltid stark. Det är dessutom är väldigt påfrestande att vara stark länge.
Kanske därför som jag ikväll har drabbats av sorgsenhet. Jag behöver få vara lite svag för att kunna bli stark på nytt. Ta nya tag som en del säger.

Innan jag åkte till vårdcentralen den här veckan hade jag bestämt mig för att nu skulle jag avsluta min psykologkontakt, det här besöket skulle bli mitt sista.
För precis det som psykologen sa, så tänkte jag,
- jag behöver inte henne mer, jag klarar mig själv nu.
Men hur det än är så finns det en liten rädsla i mig för att bli lämnad ensam. Ensam med alla mina dystra konstiga tankar och funderingar som dyker upp i min hjärna.
För även om jag inte alltid tycker som min psykolog så är det i alla fall någon som lyssnar på mig, som vrider och vänder mina tankar i olika banor.

Så på något konstigt sätt hade jag en ny tid i handen när jag gick därifrån.

Maria

lördag 11 oktober 2014

Artikeln i Allers

Denna artikeln publicerades i Allers Veckotidning i somras. Intervjun gjordes redan den 21 mars,
(på vårdagjämningen.)
Frilansjournalisten Jacob Hydén kom hit ifrån Malmö och jag fick berätta för honom om Fredrik, om sorgen och om saknaden.
Vi var nere vid havet i Timmernabben och Jacob fotograferade mig.
Det kändes inte konstigt att träffa och prata med Jacob, han var trevlig och väldigt lätt att prata med, men däremot att bli fotograferad kändes ganska obekvämt tycker jag.

När Jacob skrivit klart fick jag läsa igenom allt, rätta och godkänna och tyckte då texten kändes bra.
Men när sedan artikeln publicerades hade de lagt till en ruta som sa att Fredrik hade en bekymmersfri uppväxt, och det kändes inte bra, för ni som känner oss och Fredrik vet att det inte alltid var så bekymmersfritt.

Här är i alla fall artikeln, och den är bra tycker jag.
Tack Jacob.



tisdag 7 oktober 2014

När det otänkbara händer

Ett år har idag passerat sedan vi fick det ofattbara beskedet att vårt älskade barn inte längre finns med oss. Det är helt ofattbart.


Så många gånger under året som jag tänkt, - snart kliver du in igenom dörren och säger att allt bara är en sjuk mardröm?
Så ofta som jag hört din bil med "dunka dunka" bas köra förbi ute på gatan?
Ibland när jag går i klädaffärer och ser något som skulle passa dig får jag tanken för ett ögonblick att jag ska köpa det till dig.

Jag har så svårt att acceptera att jag aldrig mer bara ska få krama om dig och säga att jag älskar dig.


Jag har sparat de två tröjorna som du hade på dig din sista dag i livet. De ligger i en hopknuten påse i din garderob för jag vill behålla din doft. Jag vet att de ligger där, det ger mig en viss trygghet liksom, men jag har under året som gått inte vågat öppna påsen eller ens närma mig påsen en enda liten gång, för jag är så rädd. Rädd för min reaktion, rädd för att doften ska försvinna, rädd för ... ja ... för allt. Tröjorna är som mitt sista halmstrå till dig, som måste behållas. De är min sista länk till dig.


När jag berättade det här för min psykolog senast jag var där tittade hon på mig och sa helt krasst, - släng dem... gör dig av med dem. Fredrik finns inte längre och du kan inte hålla honom kvar genom två tröjor, så det är bättre du rensar ut och slänger dem.

Precis det jag ville höra... jag vill ha min gamla psykolog tillbaka!
     
Texten nedan är från Mauro Scocco - När Det Otänkbara Händer
En väldigt fin text som gick rakt in i mig första gången jag hörde den.
Den sista versen hade jag velat ge och säga till dig min älskade underbara unge.

Jag älskar dig Fredrik ❤️


Bildspel till När det otänkbara händer. KLICKA HÄR


När det otänkbara händer

Som ingen människa kan förutse
När ödet ger dig en hand
du aldrig ville se
Kan någon se nån mening
i något av det som sker
Varför drabbades just du
Varför just här och nu

Du har en lång mörk väg framför dig

Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer

Inget hörs och inget syns

När en värld plötsligt bryts itu
Dagar kommer och dagar går här
Solen skiner som förut
Det är nåt vi gärna glömmer
Det här livets bräcklighet
Och för dom som lämnas kvar
Bara frågor inga svar

Du har en lång mörk väg,


Du kommer klara det här

Ge det den tid det tar
För varje vilsen människa
finns en väg tillbaks

Tillbaks,


Du har en lång mörk väg,


fredag 3 oktober 2014

Årsdagen närmar sig.......

Årsdagen kryper närmre och jag känner oro i kroppen.
Jag har den här veckan känt hur ångesten kramar om i magen av många olika men egentligen helt vanliga saker. Som att vädret blivit höstlikt, att löven börjat gulna, att luften är högre och att solen nu skiner på träden och får löven att "brinna" så himla vackert.
Jag kollar nästan varje kväll på klockan runt 18:50 för att se hur mörkt det är.

När jag var i affären häromdagen och fick se att de börjat sälja clementiner och pepparkakor fick jag en sån "magkramare". För just clementiner, pepparkakor, bananer och kaffe, va det vi levde på de första veckorna efter Fredriks död. Då när vi fortfarande befann oss i "bubblan",.....i bubblan av total overklighet.


Mönsterås marknad närmar sig och även den fyller mig med ångest. Den dagen då vi hade bestämt att vi alla skulle träffas på Glada Kocken för att äta frukost tillsammans och sen gå på marknad, och även vår 6 dagar gamla Harry skulle vara med hela familjen för första gången.

Du kom aldrig, du mådde så dåligt att du inte visste vart du ville vara?

Dagen efter marknaden lämnade du oss för att aldrig mer återvända.

-----------------------



Min önskan om att vi i vår kommun ska få igång arbetet med suicid-prevention verkar gå i uppfyllelse.

I veckan som gått har jag återigen blivit intervjuad för en tidning. Det är nu vår lokal tidning Barometern som gjort en intervju med mig. De ska ha en mindre serie om suicid här framöver. Väldigt bra tycker jag. Vi måste ju lyfta upp ämnet självmord och tala om problemet för att  få upp ögonen hos den stora allmänheten om hur vanligt det tyvärr är. Vi måste få bort tabustämpeln.

Jag har också fått en inbjudan att komma till kommunens folkhälsoråd och berätta om Suicide Zeros arbete. Hur de arbetar och vad de tycker är viktigt att jobba med på det kommunala planet.
I folkhälsorådet sitter politiker från alla våra olika partier och jag ska alltså komma dit och presentera Suicide Zero. Spännande men också lite nervöst. Det måste ju bli bra och min erfarenhet av själva ämnet är ju inte så stort.
Innan Fredrik dog, visste jag inte ett enda dugg om det här. Det är ju på grund av det helvete som drabbade oss som fått mig att börja söka fakta och läsa på om ett för mig nytt ämne.

Om jag för ett år sedan vetat lite av det jag vet idag hade jag agerat annorlunda och Fredrik hade kanske då fortfarande funnits i livet?
Men om det vet vi inget och om det kan vi inte undra,...... jag vet, jag vet! .....och lika fan hamnar jag där. Om , hur och varför?

Maria


Mitt tal den 10 september

Jag har nu fått ta del av den film som en kompis spelade in på Suicid-Prevention dagen den 10 september på kyrktrappan i Mönsterås. Tyvärr är ljudet väldigt dåligt men här nedan ligger hela talet i text. Om ni har möjlighet att använda hörlurar blir ljudet något bättre.

Mitt tal, klicka HÄR


Jag vill börja med att hälsa er alla varmt välkomna hit.

Idag är det Världs hälso organisationens Suicid Preventiva dag.
En dag jag önskar att vi aldrig skulle behövt uppmärksamma.
Men det är en dag just för att uppmärksamma att det är alldeles för många människor som själva avslutar sina liv.

Förra året, 2013 var det 1600 personer bara här i Sverige som begick självmord.
Det är en siffra som kan jämföras med att det i den svenska trafiken omkom 264 personer år 2013.

Ett tusen sexhundra personer, det är ungefär 4 personer varje vardag och 6 personer varje helgdag hela året runt.

Självmorden ökar mest hos våra unga människor.
Under 2013 var det 176 personer som själva avslutade livet innan de ens hunnit fylla 24 år.
Min son var en av dem.

Vi vill här ikväll göra alla uppmärksamma på det höga antalet genom att tända ett ljus för varje person som under 2013 begick självmord.

När vi ser alla ljusen kanske vi kan få en uppfattning om hur många det verkligen är som lämnar sina familjer, sina föräldrar, syskon, make, maka, vänner och kollegor i en sorg och i en saknad som knappt kan beskrivas, helt i onödan.

Redan 2008 tog regeringen beslut om att vi skulle jobba mot en nollvision av självmord i Sverige. Vad hände?
Att vi inte har lyckats så bra med det beslutet är helt uppenbart.

Staten satsar årligen ca 3 miljoner kronor till den myndighet, NASP, som ansvarar för att forska kring självmord och för att ta fram suicidpreventiva program.
Samtidigt satsar staten ca 100-150 miljoner på trafiksäkerhetsforskning varje år.

Suicide Zero är en ideell organisation som radikalt arbetar för att minska självmorden och för att förändra synen på psykisk ohälsa.
Psykisk ohälsa och självmord är ofta belagt med skam och tabu.

Suicide Zero vill att staten satsar mycket mer på att göra de åtgärder som man faktiskt känner till minskar självmord.
Det handlar b.la om att sätta upp staket där personer hoppar från broar och framför tåg.
Det handlar om att en skolkurator inte ska ha ansvar för mer än 300 elever.
Det handlar om att personer som gjort självmordsförsök ska ha uppföljning i vården.
Men det handlar också om att uppmärksamma, att sprida kunskap och att våga prata om självmord – som vi gör här ikväll.

Min personliga önskan är att den här kvällen blir ett startskott för oss i Mönsterås att börja arbeta med frågor som berör ämnet.
Det är ett stort och känsligt område men vi måste våga.
Vi måste jobba mot en nollvision, vi måste jobba mot ett Suicide Zero, oavsett vem som vinner på söndag !

Maria


söndag 21 september 2014

1 år av glädje, 1 år av sorg

Den 29 september 2013 var för oss en glädjens dag.
Min dotter Nathalie födde en liten gosse och jag blev mormor till mitt första underbara lilla barnbarn.
Vilken lycka, en fin liten kille kom till världen och vi var alla så glada.
Fredrik blev en mycket stolt morbror som sms:ade mig med frågan - är du stolt nu mormor Maria?
Fredrik var förutom Harrys föräldrar den förste i familjen som såg den lilla prinsen redan på BB.

Den 7 oktober 2013 var för oss en sorgens dag.

Veckan mellan dessa två datum var en vecka i stor oro för Fredrik och hans psykiska hälsa.
Vi pratade, vi ringde och vi sms:ade varandra flera gånger varje dag hela veckan.
Hur mådde han? Hur gick det? Vart var han? Oron för honom malde i mig precis hela tiden.
- Snälla Fredrik, du kan väl flytta hem, du har ju ditt rum här, sa jag flera gånger, men nej, då grät han bara och sa att jag inget fattade?
Han kunde ibland utryckta sig med meningar som - det vore bättre jag inte fanns, - jag skiter i det här nu, bättre att va död....
Jag var under den här sista veckan livrädd för att fråga, jag var livrädd för att ens närma mig dessa påståenden på alla sätt. Tanken på det han ibland uttryckte gnagde givetvis i mitt huvud men nu var jag som sagt skiträdd. Jag frågade absolut ingenting i den riktningen. Idag vet jag att det är precis det vi ska fråga.
Vi måste våga ställa frågan just för att den frågan kan rädda liv.

----------------------------------


Jag har börjat ta tag i högen på mitt skrivbord om det som gäller Fredrik. Jag vill rensa upp och få svar på mina frågor och alla funderingar. Jag känner att jag nu vill göra ett bokslut liksom.


Jag fick precis innan sommaren en ny psykolog, vilket inte känns riktigt bra.

Min gamla psykolog tyckte jag om och han gav mig svar och förklaringar på mina funderingar som jag kunde köpa och acceptera. Men med en ny samtalspartner blev det så himla jobbigt, jag är ju för henne ett oskrivet blad och jag orkar inte börja om igen. Det blir nog sista gången jag går dit nästa gång?

Jag har varit hos en läkare och fått Fredriks obduktionsrapport förklarad för mig.

Läkarn tyckte nog det var en jobbig uppgift för han sa flera gånger att han inte var så van att läsa obduktionsrapporter och att han kände sig illa berörd och påverkad av uppgiften...  Ja, ja? Vem är inte illa berörd och påverkad?


Jag har talat med den polis som vi hade som kontaktman precis efter dödsbudet och bett att få komma dit. Jag vill läsa allt de har om Fredriks efterlysning, om letandet och till slut när han hittades.
- Jag antar att du tänkt över det här ordentligt? var hans fråga till mig.
- Vi undanhåller inget för dig, du får tillgång till allt.
Ok, jag ska snart göra det.

Jag har en önskan kvar. Jag vill väldigt gärna träffa och tala med personen som hittade Fredrik. Jag vill dela även den upplevelsen.

Jag antar att det finns en fasansfull bild på dennes näthinna som aldrig kan suddas bort? Jag vet inte om personen orkar eller ens vill träffa mig? Kanske river det upp något som ev. har lagt sig?

Jag kan nu våga mig på att säga att livet så sakteliga börjar ljusna och återvända. Jag har tagit mig en liten bit ifrån det svarta hålet och jag balanserar inte lika ofta vid kanten. Att jag kommer trilla ner igen är kanske inte omöjligt men jag kommer nog att hitta stegen tillbaka upp lite snabbare än tidigare?


Det här året har gått så otroligt fort men det är precis så som Pher sa härom kvällen - det första halvåret är borta. Det känns som om tiden då stod stilla och att vi inte var med på något sätt? Det har suddats bort.

Året som gått har alltså inneburit både glädje och sorg där tyvärr sorgen tagit mycket av min tid, men tiden är det enda som måste arbeta. Att påskynda sorgen eller att göra på något annat sätt tror jag inte fungerar. Sorgen måste få ta den tid den behöver.


Jag känner mig otroligt tacksam över att vi har och har haft lilla Harry som en ljuspunkt i allt mörker. 
Han är finast i världen. Snart fyller alltså den lille prinsen 1 år och ska då få en alldeles egen liten tårta av mormor. ❤️

Maria/mormor och mamma






lördag 13 september 2014

Suicid-Prevention Day i Mönsterås

Luften gick ur mig.

Vilken kväll vi fick i Mönsterås kyrka och Kyrkpark på Suicid-Preventions dagen den 10 september.
Det var så många som kom och det kändes så himla bra för mig.
Jag blev både rörd och varm inombords när jag såg alla från Kost & Städtjänst, alla vänner och alla politiker från olika partier. (Kyrkans personal uppskattade det till ca 300 personer)
Tusen tack Alla, ni gav mig en skön känsla.
Jag har under den här tiden som gått sedan Fredriks självmord (snart 1 år) ofta känt mig så övergiven i min sorg. Det är väldigt få som pratar med mig om Fredrik, det är ingen som frågar, det är ingen som undrar varken om det ena eller det andra. Han är ju fortfarande min son, han är med mig i tanken mycket mer idag än vad han var när han levde. Han är med mig i princip hela tiden. För mig är det inte konstigt att prata om honom. Det känns helt ok, det känns bra att få göra det.
Så nu kändes det väldigt skönt att få se er där, jag är inte övergiven!  Tack ❤️

Det kändes också mycket bra för mig att flera av Fredriks vänner fanns på plats. Det betyder nästan ännu mer för mig. Sen är jag lite dålig på att känna igen alla ungdomar, speciellt er från Torsås trakten eftersom jag inte träffat alla utan mest sett er som profilbilder på Facebook.
Om ni ser mig ute någonstans så kom gärna fram och tala om vilka ni är.

Det blev alltså en väldigt bra kväll.
Texten som Anette (prästen) läste i kyrkan var fin, den berörde ämnet på ett väldigt bra sätt. Tyvärr hörde jag inte allt hon sa för jag var så koncentrerad på att inte börja gråta, inte bli för berörd.
Jag var så koncentrerad på att vara stark för att kunna klara av mitt tal lite senare på kyrktrappan.
Jag undvek att titta på vilka som satt i kyrkan, det klarade jag inte för då hade allt kommit mig  för nära.

Talet jag höll på kyrktrappan gick bra tycker jag. Skönt. Jag var helt torr i munnen och pulsen slog stenhårt i min halsgrop.
Alf (Fredriks begravningspräst) kramade om mig och viskade i mitt öra - du är stark som en björn. Nej, Alf, jag är bara så stark som jag måste.

Känslan att se alla de 1600 ljusen tända runt nästan hela parken går inte att beskriva.
1600 ljus - 1600 liv. Så onödigt. Bakom varje ljus/person finns en familj och släkt, det finns vänner och det finns arbetskamrater. Jag läste någonstans att samhällskostnaden är ca 5,5 miljarder.
Så onödigt.


Det var väldigt många som hjälpte till med att tända ljusen. Alla var så engagerade och tände och tände. Tyvärr blåste det lite för mycket så ljusen slocknade hela tiden men senare när mörkret föll och det blev vindstilla var det så vackert.
Vi avslutade kvällen med te och macka på Glada Kocken som hade öppnat för att vi skulle få fika och samla ihop oss lite.

Innan vi åkte hem gick vi upp i kyrkparken en sväng till och tände alla de ljus som vinden åter hade släckt.


Vilken känsla. Trots att klockan då passerat halv tio var det mycket människor ute och tittade på ljusen. Det vilade ett skönt lugn över parken.

Eftersom vi inte hade lock på ljusen slocknade de lätt av vinden så vi tände om alla ljusen både på torsdag- och fredag kvällen. Det är väldigt många som kommit fram och frågat varför de lyser och vad de betyder. När vi förklarat har alla tyckt att det är en viktig fråga som vi måste uppmärksamma mer.

Idag, lördag, när Pher och jag var och städade bort alla ljusen kom det fram flera igen som undrade.
En man pratade länge och tackade mig till sist med en kram och tyckte jag dragit igång något väldigt viktigt.
Det är precis det jag önskar...att jag dragit igång något, att jag har skjutit startskottet för ett fortsatt arbete i detta stora, viktiga, känsliga och svåra ämne.
För vi måste våga, vi måste jobba för en nollvision av självmord, vi måste jobba för ett Suicide Zero.

Som Anette sa i sin predikan......
- Du vet väl om att du är värdefull ❤️
Det är precis det vi är, värdefulla och älskade av någon, det måste vi alltid komma ihåg även i svåra stunder, för i svåra stunder hamnar vi alla någon gång, ibland till och med flera gånger.

Jag vill tacka alla som gjorde den här kvällen möjlig.
Först och främst, tack till min familj som alltid blir involverade i mina projekt vare sig de vill det eller inte ❤️ Jag älskar er.
Och så ett Speciellt Tack till;
Monica Kling, folkhälsosamordnare i Mönsterås kommun
Ludmilla Rosengren, ordförande i Suicide Zero
Alf Johansson, kyrkoherde i Mönsterås församling
Maria Persson, butikschef Coop Berga
Patrik Lund, vän som ordnade ljustransport
Vaktmästeriet, Mönsterås församling
Linn & Anita Skoglund, Glada Kocken Mönsterås
Och till alla er som så engagerat hjälpte oss med ljusen, ingen nämnd och ingen glömd❤️

Ett stort tack även till alla er som skänkte pengar till min insamlingen för Suicide Zero.
I sparbössorna vi hade framme kom det in nästan 1300 kr som nu är insatta på insamlingssidan.
Insamlingen pågår till den 30 oktober. Länk till sidan Klicka HÄR

Tillsammans är vi starka
Kram Maria





onsdag 3 september 2014

Arbetet inför den 10 september

När jag såg att Riksförbundet SPES skulle uppmärksamma WHO:s Suicidprevention Day den 10 september på Sergels Torg i Stockholm genom att tända ett ljus för varje person som tog sitt liv under 2013, blev jag helt rörd.
Fredrik... vår Fredrik, han är ju en av dem.

Ett-tusen-sexhundra ljus ska tändas. Vilken grej.
Jag googlade och jag sökte information om den här speciella dagen på nätet.
Ju mer jag funderade på det desto mer ville jag att vi i Mönsterås också skulle uppmärksamma dagen. Men hur skulle jag kunna få till det?
Jag funderade mycket fram och tillbaka och gick så till verket fullt beslutsam om att jag skulle lyckas.
Jag började med att kontakta kyrkoherden, Alf som begravde Fredrik, och frågade om kyrkan på något sätt tänkte uppmärksamma dagen. Han i sin tur tog kontakt med kyrkorna i Kalmar för att kolla om dom tänkte göra något? Alf återkom sen till mig och meddelade att de i Mönsterås hade bestämt, tack vare min fråga, att de ska uppmärksamma dagen i veckomässan den 10 september klockan 18:30 i Mönsterås kyrka. Yes 👍

Jag fortsatte med att skicka min fråga till några av kommunens politiker och till  Folkhälsorådet i Mönsterås. Alla var väldigt positiva och tyckte det var en fin ide. Men hur skulle jag gå vidare?

Tillsammans med kommunens folkhälsosamordnare spånade vi hit och dit.
Vi behövde någon som kunde stå som värd till evenemanget och jag mailade Suicide Zeros ordförande för att ställa frågan, och efter att hon kollat med styrelsen fick jag svar, ett okej, de står för värdskapet. Yes igen 👍
Tack vare det har jag kunnat söka ekonomiskt stöd från kommunen för att köpa in alla ljusen.
Ljus ja, var skulle jag hitta så många ljus? Liljeholmens stearinfabrik i Oskarshamn kanske kunde hinna få fram ljus men tyvärr kostade de lite för mycket.

Men hjälpen fanns på hemmaplan. En vän till mig, som arbetar i butik lyckades få fram 1600 gravljus i tid och som vi dessutom fick köpa till inköpspris!
En annan vän har hjälpt till att hämta och köra hem alla ljusen till oss. Det är många ljus... det är väääääldigt många ljus.

Idag har jag träffat en lokalreporter för att göra en artikel och för att ta bilder i kyrkan till morgondagens tidning.

Inbjudningar har gått ut via mail och på Facebook och vi har satt upp lappar i affärer, på anslagstavlor och på våra arbetsplatser.
Nu önskar jag bara att det blir många som kommer, att det blir bra väder och att det blir en fin och stämningsfull kväll i Mönsterås kyrka klockan 18:30 och senare ca klockan 19:00 i kyrkparken med alla de ett-tusen-sexhundra ljusen.

Ett ljus för varje person som under 2013 själva avslutade sina liv.
Fredrik var en av dem och snart är det ett år sen.

Tusen Tack till alla som på ett eller annat sätt hjälpt mig att lyckas med det här projektet.
Kram till er alla // Maria

Artikeln i Barometern den 4 september. Klicka HÄR

tisdag 2 september 2014

Inbjudan



Jag hoppas och önskar att det är många som kommer till Mönsterås Kyrkpark denna kvällen.


Läs om WHO Suicidprevention Day HÄR


Tänd gärna ett ljus här på sidan för min Fredrik denna dagen ❤️
Tänd HÄR

Kram Maria

torsdag 21 augusti 2014

Asfalt

Igår körde vi förbi ett gäng asfaltarbetare som la asfalt på vägen utanför Mac Donalds i Kalmar.
Åh.... det var NCC. Fredriks NCC? .... Om det var hans gamla gäng vet jag inte men bara det att det var NCCs killar fick mig att bli helt tårögd.

Asfalt. Jag är uppvuxen med asfalt och den speciella doften av asfalt. När jag var barn va det pappa som nästan alltid doftade så, senare i livet va det mina bröder och så nu senast även min son.
Det luktar ju egentligen inte speciellt gott men för mig påminner nu doften mig så mycket om Fredrik. Det luktar pengar sa han ibland på skoj.


En morgon på väg till jobbet hoppade jag in på Statoil en snabbis och samtidigt kom 2 killar i Fredriks ålder in. De var klädda i varselkläder och med .....ja,.... asfaltsdoft.
Det blev helt konstigt i mitt huvud, först kändes det som om jag ville luta huvudet mot den enes rygg, bara få blunda och dra in doften i min näsa.

Sorgen slog till mig direkt. Så starkt och helt oväntat. På en millisekund slog den till mig enbart på grund av en doft.
Men shit, så konstigt det blev, jag fick helt enkelt byta kö.

Fredrik Fredrik, jag saknar dig så otroligt mycket // mamma

Artikel från tidningen om arbetslaget Fredrik ingick i. Från 2011