Fredrik

Fredrik

fredag 3 januari 2014

Första dagens tankar

Detta inlägg jag delar idag skrev jag tidigt på morgonen efter det hemska beskedet. 
Jag hade då varit vaken i nästan 2 dygn.
Det första dygnet av en fruktansvärd oro över att polisen skulle hinna hitta honom och nästa dygn av totalt virrvarr i hjärnan. Visst slumrade jag lite till och från men Fredrik fanns där hela tiden.
                                 ❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤
När den satans mardrömmen finns kvar när jag vaknar, då är den väl på riktigt?

Fredrik är för alltid borta? Är han borta? Är det verkligen sant?
Det går inte,  jag kan inte och jag vill inte förstå detta mörka helvete. Jag vill verkligen inte vara delaktig i det som just nu pågår!

Vi ska vara lyckliga.
Nathalie har ju precis fått en underbar liten gosse som just nu är en liten kopia av hennes lillebror.
Fredrik blev så glad över lille Harry och han tackade sin kära syster för att han fått bli en stolt morbror!
Han skickade mig ett sms och frågade,

- är du glad och stolt nu mormor Maria? och med glada smiles gubbar!

Bara 1 vecka senare lämnar han oss.
Varför ? Varför då? Fredrik VARFÖR? Alla dessa varför.

Min hjärna går på högvarv,  ingen sömn vill infinna sig, min värld snurrar, allt går bara runt. 
Tankarna är i virrvarr, jag kastas hit och dit mellan allt roligt vi haft, alla fina minnen som finns men också  över all oro jag så ofta känt för att något skulle hända denna vilda men väldigt snälla unge !

Men nu har det hänt, det som ingen förälder ska behöva uppleva. När 2 poliser står i hallen och säger - vi  kommer med tråkiga besked! Då stannade allt och jag kastades rakt ner i helvetet !

Men det finns ju ingen tid som stannar, sekundvisaren tickar oberört vidare på den satans klockan och livet bara fortsätter. 
Det går inte att backa, det går inte, går inte .....

Vem ska besvara mina frågor? Ingen, ingen ....

Och solen den bara fortsätter att skina, och hösten är så onödigt vacker, varför då? när allt i mig bara känns tungt och mörkt !

Maria

2 kommentarer:

  1. Hej Maria!
    Åker tillbaka i tiden när jag läser om det du går igenom nu.. Är en överlevande storasyster som förlorade min älskade lillasyster för 10 år sedan, bara när jag skriver 10 år så tänler jag herregud var det såå längesen. Kommer ihåg när polis och präst kom hem till mej och mamma och berättade vad som hänt, många minnesluckor dock, chocken antar jag. Man fattar ju inte att något sånt kan hända... För oss var det som en blixt från klar himmel, mådde hon så dåligt? varför sa hon inget? hon var bara 15 år. Men det jag vill säga som inte går att förstå för dej nu är att livet blir bra igen. Det blir aldrig samma men det blir något annat som också kan vara bra. Men sorgen försvinner inte, men den bor mer sällan i huvudet som du beskriver nu. Man måste gå igenom alla faserna.. Massa styrkekramar till dej och till din familj//Ellinor

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ellinor för ditt inlägg. Det känns skönt att höra att livet kommer att falla på plats igen, även om det blir i en ny fas. Mitt sunda förnuft säger mig att det kommer att bli så även om det precis som du också säger känns avlägset just nu.
      Vi är alldeles för många med erfarenhet av detta hemska som i så många fall inte alls gick att förutse.
      Tack och kram till dig också ❤

      Radera