Min lilla hackspett

Det har nu snart gått lite drygt tre och en halv månad sen Fredrik gick bort och tiden bara tickar på.
Att tiden går märks inte minst på vår lille Harry som växer så det knakar.
Jag är så otroligt tacksam över att vi har honom som en underbar liten solstråle i det här mörka.

I ett av mina första blogginlägg så skrev jag att det kändes som om Fredrik hade flyttat upp en våning, från mitt hjärta till min hjärna och bosatt sig där.
Han fanns i mitt huvud 24 timmar per dygn.

Jag tror ingen kan sätta sig in i hur det har varit den här tiden sen Fredrik dog.
Han har verkligen gjort sig påmind under all min vakna tid, i precis alla sammanhang ......och i de stunder jag lyckats finna sömn, ja...... då har han ta mig tusan funnits med då också.

Den första tiden var det väldigt ansträngande att bara fortsätta leva. Att andas.
Varje sekund, varje minut och varje timma.
Alf ( prästen) sa till oss när vi var hos honom på samtal,
 -  det kommer bli kväll idag också, .......men då kunde jag knappt tro det.
Men självklart är det så, det blir kväll varje dag, även om jag då inte ville tro det.

Jag kan nu beskriva det som att Fredrik har slagit sig ner på min axel, som en liten hackspett, och han gör sig hela tiden påmind genom att knacka mig i skallbenet.
Och knackar, ........ja det gör han i nästan alla situationer.
Det är ansträngande, det är jobbigt och det är väldigt påfrestande att ha honom där hela tiden.

Men den senaste veckan har jag känt att det är något som börjat hända. Små korta stunder kan jag nu ana en liten förändring.
För nu har det faktiskt hänt att den lille hackspetten på min axel börjat ge sig ut på små flygturer. Han kan plötsligt hålla sig borta lite då och då.

Först blev jag rädd, - oj vad är detta? håller jag på att glömma honom? Jag kunde under dessa små stunder knappt mana fram bilden av Fredrik i mitt huvud och då skrämde det mig.

När jag tog upp det här med min psykolog i måndags hade han en förklaring som jag tycker verkar helt logisk.
Han sa, - när man sörjer väldigt mycket under en längre tid så utsätts kroppen för mycket hög stress. Till slut måste kroppen ha vila för att kunna fortsätta fungera som den ska och då stänger den helt enkelt av sorgen en stund, i självförsvar liksom.
Kroppen är allt en finurlig boning.

Nu vet jag att hackspetten bara gör lite provflygningar, för han återkommer till min axel när han sett sig om en stund, och då, ja då fortsätter han att knacka.

                                                  ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Jag älskar dig min son, även om du just nu är som en liten hackspett ❤️
// Mamma