Fredrik

Fredrik

tisdag 18 februari 2014

Begravning

Efter mycket funderande hit och dit har jag nu bestämt mig för att dela med mig av Fredriks begravning.



Jag var den i familjen som var väldigt bestämd med att begravningen skulle hållas inom familjekretsen och det var på grund av det beslutet som vi valde att ha en minnessamling för alla Fredriks kompisar och vänner veckan före begravningen.
Jag förstår nu att jag befann mig i chock just då och att jag såg begravningen som ett högt, stort och alldeles oöverkomligt berg. Att jag skulle klara av att ta mig upp och över det berget var i min värld just då heeeeelt obegripligt. Att jag dessutom skulle göra det tillsammans med många av Fredriks vänner, nej ... det kunde jag bara inte. Det skulle jag aldrig orka. Jag orkade ju knappt leva och andas själv.

Att planera för sitt barns begravning ska ingen förälder behöva uppleva. Det är ofattbart, det är fullständigt overkligt och det är alldeles fruktansvärt.
Jag kunde inte tänka. Min hjärna måste ha kopplat in autopiloten, för min kropp var ju där men jag vet i sjutton om mitt huvud var med?
När vi satt hos begravningsentreprenören kände jag bara att det här vill jag inte vara med om, - snälla snälla ta mig härifrån, - väck mig nu och säg att allt bara är en sjuk jävla mardröm. 
Jag vill verkligen INTE sitta här. Jag vill INTE sitta här och formulera en dödsannons. Jag vill inte bläddra i alla fina kataloger för att välja kista, urna och blommor till min egen son.

Efter besluten hos begravningsentreprenören var vi ändå inte klara för några dagar senare var det dags att träffa Alf (prästen) för att planera själva begravningsakten mer i detalj. Vilka psalmer ville vi ha? Vilken musik skulle spelas? Vilka sånger? Vilken ordning på allt? Jag kände mig totalt slut, jag kände mig helt tom.

Fredrik, Fredrik, ååå.. min älskade Fredrik varför blev det så här?




Så kom då begravningsdagen, den 31 oktober 2013.
Hela min kropp var i fullständig anspänning. Förmiddagen minns jag knappt. Jag gick från rum till kök, från kök till rum. Jag frös och jag svettades. Jag ville kräkas. Det var total kaos i mitt inre.

Jag minns nästan inte ett enda ord av det prästen sa under begravningsakten. Det är som om hela begravningen ligger insvept i ett grått dimmtäcke. Men jag minns den vita kistan och jag minns det vackra hjärtat av röda rosor som stod på kistan, det har liksom etsat sig fast i mitt huvud. 
Han ligger där i, han ligger där i, min älskade Fredrik ligger där i, det dunkade i mig hela tiden. Vi satt så nära kistan så blommorna låg precis vid mina fötter, om jag sträckt ut handen hade jag nog nästan kunnat ta på kistan.
Åh... så fruktansvärt sorgligt ... jag ville bara skrikit rakt ut...
Men som vanligt ska jag vara stark och "duktig", när jag helst av allt skulle velat krypa ihop i fosterställning och försvinna från jordens yta.

Jag hade kunnat ta farväl alldeles ensam och på mitt eget sätt, men så fungerar det ju inte. Nu gjorde vi det tillsammans.

Det är väldigt svårt att beskriva och förmedla känslor i text men bilder säger mer än ord. Mitt bildspel här nedan får tala.
(Jag har tillåtelse av både Nathalie och Anders att dela bilderna.)


Adjö min älskade son, I'll see you again
Klicka på länken nedan:


Fredriks begravning KLICKA HÄR





Mamma

6 kommentarer:

  1. Silja Samuelsson19 februari 2014 20:02

    Tack så mycket för att du delar med dig, Maria. Du skriver på ett sätt som verkligen berör.

    SvaraRadera
  2. Jag tycker som Silja; Tack för att du delar med dig om det allra svåraste. Du är modig! I juli 2010 fick vi begrava vår son. Så jag känner igen mig i mycket. Jag ville inte planera en begravning, men tvingades. Vår begravningsbyrå kom hem till oss, för jag orkade inte besöka dem. Nu när man tänker på det, fattar man inte hur man kunde klara av det, men på något sätt gör man ändå det.

    Varma kramar till dig från en mamma som också saknar sin son oändligt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    2. Vi klarar tydligen betydligt mer än vad vi kan tro men att följa sitt barn till den sista vilan är på gränsen till total kaos.
      Det finns nog ingen förälder som vill planera eller ens tänka på det scenariot.
      Barnen vill vi ha med oss tills vi blir gamla, men tyvärr blir det inte så för alla.
      Stor kram till alla oss som tvingats lämna våra barn vid graven. ❤️❤️
      Men ni finns för alltid i våra hjärtan ❤️

      Radera
  3. Håller med föregående Tycker du är fantastisk med att förmedla dina känslor och ibland känns det som jag vill ta dig ifamn och ta hand om dig som en mamma. Tänker mycket på dig Kram

    SvaraRadera