Födelsedag i Rom

Ja så var det då dags för mig att fylla år, och 50 år dessutom.
Att fira det med glam och fest kändes alldeles fel, det ville jag verkligen inte.
Men att dagen bara skulle passera utan någon uppmärksamhet alls, det kändes också fel och lite fnuttigt.
Så vi bestämde oss för att resa iväg någonstans och valet föll på Italiens huvudstad Rom. Våra goda vänner hängde med och biljetterna bokades.

Födelsedagen kom och jag vaknade med en sådan himla ångest, varför var jag här? jag ville hem, jag ville bort, jag ville ingenting. Åh.....varför blev det så här? Det knyter sig i magen och klumpen i bröstet bara växer.
Min inre röst messar - Skärp dig Maria, du är här nu...... skärp dig och bete dig som du ska, du är i Rom, du fyller år och det är solsken!

Sol från en klarblå himmel, 20 grader varmt och riktigt skönt. Vi hade pic nic med italienska pizzor i solgasset. Vi gick upp och ner i Spanska trappan, vi betraktade den vackra Fonta di Trevi, vi promenerade runt Colluseum, vi gick, vi gick och vi gick.
Klumpen i halsen fanns där till och från och gråten lurpassade på mig. När jag såg unga killar knöt det sig i mig.

Mitt liv är inte längre som tidigare. Jag har förändrats, jag känner det så tydligt i mitt inre. Alla tankar som snurrar i mitt huvud, vem ska jag dela dem med? Vem ska förstå mig? Jag vet inte, jag vet verkligen inte?

Samtidigt som jag emellanåt bara vill älta, gråta och älta säger den förnuftiga Maria till mig att inte tjata, att inte belasta mina nära med mina tankar och funderingar stup i ett. Därför tror jag att jag i andras ögon upplevs som att jag är som "vanligt".
Jag behåller nästan alltid mina känslor för mig själv, inom mig. Det är något jag är van att göra för det lärde jag mig redan som liten. Men ibland blir det för fullt och då pyser det ut.

Det finns personer i min närhet som säger att jag kan prata med dem om jag vill och när jag vill, men det är så himla svårt. Ni vill mig bara väl det vet jag men ändå är svårt. Jag tycker ju till och med att det är svårt att prata med min psykolog. Samtidigt vill jag prata om Fredrik, han finns ju med mig hela tiden precis som han gjorde när han levde! Han har ju varit en del av mitt liv i över 23 år.

När jag läser vad andra mammor som mist sina barn skriver, känner jag igen mig väldigt mycket i deras känslor och upplevelser.
Dom mammorna vet, dom känner i sina bröst detsamma som jag känner i mitt, för tyvärr har de fått den förbannade koden till just de känslorna dom också.

När jag härom kvällen läste Lisbeth Hellmans bok som hon skrivit om livet efter sin son Davids självmord, hittade jag ett citat som jag tycker beskriver en känsla så bra. Hon skriver;
 - Nu är situationen som den är men jag är trött, trött, trött, orkar ett tag till, sen måste jag vila. 
Jag är trött på det här låtsas-livet. Jag vill tillbaka till "förut".

Men det blir ingen liv som förut, livet blir aldrig mer som förut, vi måste nu skapa oss ett nytt liv .... framåt, ett liv utan vår älskade Fredrik. Det går sakta, det går väääääldigt saaaaakta men?
Jag får ibland höra - du är så stark Maria, du tar dig igenom det här!
Stark? ..... Ja, jag är bara precis så stark som jag måste.....och ja, jag kanske tar mig igenom detta? .......för vad har jag för val?

Tack Pher för att du finns och för att du står ut med mig, jag älskar dig 💕💕


Maria

Vår älskade lilla Harry

Jag måste bara få ge lille Harry ett eget inlägg.

Den 29 september 2013 blev jag ju en mycket stolt mormor till en underbar liten kille som fått namnet Harry.

Harry är ett namn med engelskt ursprung. Det används i modern tid som smeknamn för Henry, som härstammar från det forntyska Henrik, som är bildat av ord som betyder 'hem' och 'härskare'. Harry kan också användas som smeknamn för Harald, vilket betyder 'härold, budbärare'.

Vilken lycka och vilken glädje, att vi har fått en liten prins.

Det är så härligt, tänk att få stoppa in näsan i nacken och snusa på den lilla nyfödda bebisen, att få känna doften av nyfödd, denna speciella doft. Tänk att få känna det mjuka, alldeles nya skinnet mot sin kind. Det är lycka.

Att bli mamma är något av det finaste som finns, men att bli mormor, det är nog ändå snäppet bättre!
Då kan man plocka de finaste russinen ur kakan.

På sätt och vis blev vi snuvade på en del av glädjen över lille Harry i och med Fredriks död, samtidigt som det i vårt svarta helvete har varit en välsignelse att vi har honom.
För jag kan glädjas åt mitt lilla barnbarn trots allt. Han är världens finaste.

Han är en otroligt nöjd liten kille som väldigt sällan är ledsen och som finner sig väl tillrätta i allas famnar. Skönt är väl det, så mycket som han fått vara med på redan.

Men det går fort med dom små trollen, han är nu redan 5,5 månad. Han har fått 3 små bissingar och rullar runt till både mage och rygg.
Jag blir alldeles lycklig när vi busar och han skrattar högt.
Underbara unge, tack för att du finns ❤️


Mormor

Ett blödande sår

Det finns ett bibelcitat som lyder - Gud ger dig inte mer bördor än du kan bära.
Är det så?

Men varför fördelar han då dessa bördor så himla ojämnt? Varför ska en del av oss få så många och tunga bördor medan andra knappt får några bördor alls? Beror det på att vi är så olika starka eller vad?
Det är ännu en fråga som jag aldrig kommer att få något vettigt svar på. Men om svaret beror på att vi har olika inre styrkor, då hade jag önskat att jag varit lite svagare.

Det konstiga är att vi ändå på något oförklarligt sätt klarar att bära dessa bördor som är större än vad vi någonsin kunnat föreställa oss att vi skulle få. Men att bära och följa sitt eget barn till den sista vilan, det är på gränsen till ett totalt inre kaos. Det är ju barnen som ska följa oss till graven. Oavsett hur gamla våra barn blir så ska de inte gå före sina föräldrar till döden, men tyvärr händer det, och tyvärr händer det alldeles för ofta.

Det gör ont, det gör förbannat ont. Det gör mer eller mindre ont hela tiden.
Sorgen kan liknas vid ett skavsår på hälen. Det syns inte så mycket utåt men det känns hela tiden. Ibland läker det ihop lite men snabbt som ögat kan det gnagas upp igen.
Jag beter mig som en helt vanlig mamma och medmänniska men jag lurar er allihop.
Min mun ler men mitt hjärta, det blöder.

Vi brukar ganska ofta och med utan någon särskild eftertanke använda oss av frasen- "tiden läker alla sår" (ett uttryck jag förövrigt inte längre gillar.)
Mitt förnuft säger mig att jag på mitt blödande sår så småningom kommer att få en sårskorpa. Samma förnuft säger mig också att mitt sår troligen till slut kommer att läka ihop.
Men jag vet att såret kommer lämna efter sig ett mycket fult ärr. Ett stort och fult ärr som jag kommer tvingas leva med. Det fula ärret kommer alltid finnas där som en påminnelse om min finaste Fredrik som lämnade oss alldeles för tidigt.

Härom kvällen fick jag ett mail från en mamma som heter Lisbeth Hellman.
Hon undrade om jag ville dela en länk åt henne till en bok som hon skrivit om sorgen och saknaden efter hennes son David, och självklart vill jag det. Följ länken nedan så kommer ni till hennes bok.
Jag har ännu inte läst den men väntar på att den ska dimpa ner i min brevlåda snart.

Lisbeths bok om sonen David, Klarar du dig själv nu?


Vi får alla fortsätta kämpa på med våra liv, med eller utan våra söner och döttrar,
stor kram till oss alla ❤️
Maria