Så om Fredrik fortfarande hade funnits med oss i livet så skulle han firat sin 23-årdag i söndags.
Veckan före hans födelsedag tänkte jag med fasa på dagen och jag hade förberett mig på att den skulle bli skitjobbig. Men dagen kom och dagen gick och mot all förmodan blev den väldigt bra.
På morgonen var vi vid graven och gjorde fint och vid middagstid åkte vi över till Öland för att äta lunch och gå en sväng på After Beach. Det blev en riktigt bra söndag helt enkelt.
På måndagen kom däremot sorgen och saknaden över mig. Som en stor våg sköljde den in.
Det började med att jag lyssnade på Sommar i P1 med Christian Falk. Oj vilket gripande och sorgligt program. Jag grät mig igenom den avslutande delen och ännu sorgligare kändes programmet eftersom jag visste att Christians liv var slut och att han redan hade återförenats med sin son William i himlen när programmet sändes ❤️
Lyssna på programmet här
Senare på dagen släppte Socialstyrelsen statistiken över antalet självmord för 2013, ja, då brast det ordentligt för mig.
Det var 1606 personer som själva avslutade sina liv under 2013 och Fredrik var alltså en av dem. Det är fler än fyra varje dag!
Aktuellt och Rapport uppmärksammade det här med längre inslag på kvällen och dagen efter var det med även i Nyhetsmorgon.
Jag såg bland annat en intervju med en kille som överlevt sitt självmordsförsök och det som fastnade mest i mig var när killen sa att han i samma stund som han kastat sig ut över broräcket hade ångrat sig. Han sa - i samma stund handen släppte räcket ångrade jag mig!
Jag grät och jag grät, filmen i mitt huvud började rulla igen. Tänk om Fredrik också hade ångrat sig? Tänk om han i samma stund som han hoppade ut med snaran om halsen hade ångrat sig men inte kunde komma loss?
Jag har så mycket tokiga tankar som rusar runt runt i mitt huvud. Alla dessa galna bilder som dyker upp för mitt inre. Det är så sjukt, jag vill ju inte "se" det här. När jag senare pratade om detta med min man sa han - men så kan du inte tänka. Nej ... jag vet... men jag kan inte styra över vad som poppar upp i hjärnan, jag behöver och jag måste få fundera högt över allt det här med någon.
Jag har nu i alla fall bestämt mig och anmält mig som volontär i Suicide Zero.
Suicide Zero är en ideell organisation som arbetar för att radikalt minska självmorden.
Länk till dem här Suicid Zero
Jag blev medlem i april och vill nu aktivt göra något för dem. Det måste finnas något jag kan göra för att bidra till arbetet med att minska självmord framförallt ibland unga människor.
Innan Fredrik dog hade jag inte speciellt mycket koll och kunskap om det här samhällsproblemet, och så är det nog överlag hos allmänheten. Visst noterade jag att psykiatrin i Kalmar fick mycket kritik i pressen och att det debatterades ofta, men det var inget jag följde särskilt mycket.
Vi måste alla ta vårt ansvar för att sprida kunskap om självmord och psykisk ohälsa, och jag har som sagt bestämt mig för att göra vad jag kan.
Ingen kan göra allt med alla kan göra något - Självmord upphör inte för att vi blundar och tiger!
Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar