Fredrik

Fredrik

söndag 21 september 2014

1 år av glädje, 1 år av sorg

Den 29 september 2013 var för oss en glädjens dag.
Min dotter Nathalie födde en liten gosse och jag blev mormor till mitt första underbara lilla barnbarn.
Vilken lycka, en fin liten kille kom till världen och vi var alla så glada.
Fredrik blev en mycket stolt morbror som sms:ade mig med frågan - är du stolt nu mormor Maria?
Fredrik var förutom Harrys föräldrar den förste i familjen som såg den lilla prinsen redan på BB.

Den 7 oktober 2013 var för oss en sorgens dag.

Veckan mellan dessa två datum var en vecka i stor oro för Fredrik och hans psykiska hälsa.
Vi pratade, vi ringde och vi sms:ade varandra flera gånger varje dag hela veckan.
Hur mådde han? Hur gick det? Vart var han? Oron för honom malde i mig precis hela tiden.
- Snälla Fredrik, du kan väl flytta hem, du har ju ditt rum här, sa jag flera gånger, men nej, då grät han bara och sa att jag inget fattade?
Han kunde ibland utryckta sig med meningar som - det vore bättre jag inte fanns, - jag skiter i det här nu, bättre att va död....
Jag var under den här sista veckan livrädd för att fråga, jag var livrädd för att ens närma mig dessa påståenden på alla sätt. Tanken på det han ibland uttryckte gnagde givetvis i mitt huvud men nu var jag som sagt skiträdd. Jag frågade absolut ingenting i den riktningen. Idag vet jag att det är precis det vi ska fråga.
Vi måste våga ställa frågan just för att den frågan kan rädda liv.

----------------------------------


Jag har börjat ta tag i högen på mitt skrivbord om det som gäller Fredrik. Jag vill rensa upp och få svar på mina frågor och alla funderingar. Jag känner att jag nu vill göra ett bokslut liksom.


Jag fick precis innan sommaren en ny psykolog, vilket inte känns riktigt bra.

Min gamla psykolog tyckte jag om och han gav mig svar och förklaringar på mina funderingar som jag kunde köpa och acceptera. Men med en ny samtalspartner blev det så himla jobbigt, jag är ju för henne ett oskrivet blad och jag orkar inte börja om igen. Det blir nog sista gången jag går dit nästa gång?

Jag har varit hos en läkare och fått Fredriks obduktionsrapport förklarad för mig.

Läkarn tyckte nog det var en jobbig uppgift för han sa flera gånger att han inte var så van att läsa obduktionsrapporter och att han kände sig illa berörd och påverkad av uppgiften...  Ja, ja? Vem är inte illa berörd och påverkad?


Jag har talat med den polis som vi hade som kontaktman precis efter dödsbudet och bett att få komma dit. Jag vill läsa allt de har om Fredriks efterlysning, om letandet och till slut när han hittades.
- Jag antar att du tänkt över det här ordentligt? var hans fråga till mig.
- Vi undanhåller inget för dig, du får tillgång till allt.
Ok, jag ska snart göra det.

Jag har en önskan kvar. Jag vill väldigt gärna träffa och tala med personen som hittade Fredrik. Jag vill dela även den upplevelsen.

Jag antar att det finns en fasansfull bild på dennes näthinna som aldrig kan suddas bort? Jag vet inte om personen orkar eller ens vill träffa mig? Kanske river det upp något som ev. har lagt sig?

Jag kan nu våga mig på att säga att livet så sakteliga börjar ljusna och återvända. Jag har tagit mig en liten bit ifrån det svarta hålet och jag balanserar inte lika ofta vid kanten. Att jag kommer trilla ner igen är kanske inte omöjligt men jag kommer nog att hitta stegen tillbaka upp lite snabbare än tidigare?


Det här året har gått så otroligt fort men det är precis så som Pher sa härom kvällen - det första halvåret är borta. Det känns som om tiden då stod stilla och att vi inte var med på något sätt? Det har suddats bort.

Året som gått har alltså inneburit både glädje och sorg där tyvärr sorgen tagit mycket av min tid, men tiden är det enda som måste arbeta. Att påskynda sorgen eller att göra på något annat sätt tror jag inte fungerar. Sorgen måste få ta den tid den behöver.


Jag känner mig otroligt tacksam över att vi har och har haft lilla Harry som en ljuspunkt i allt mörker. 
Han är finast i världen. Snart fyller alltså den lille prinsen 1 år och ska då få en alldeles egen liten tårta av mormor. ❤️

Maria/mormor och mamma






lördag 13 september 2014

Suicid-Prevention Day i Mönsterås

Luften gick ur mig.

Vilken kväll vi fick i Mönsterås kyrka och Kyrkpark på Suicid-Preventions dagen den 10 september.
Det var så många som kom och det kändes så himla bra för mig.
Jag blev både rörd och varm inombords när jag såg alla från Kost & Städtjänst, alla vänner och alla politiker från olika partier. (Kyrkans personal uppskattade det till ca 300 personer)
Tusen tack Alla, ni gav mig en skön känsla.
Jag har under den här tiden som gått sedan Fredriks självmord (snart 1 år) ofta känt mig så övergiven i min sorg. Det är väldigt få som pratar med mig om Fredrik, det är ingen som frågar, det är ingen som undrar varken om det ena eller det andra. Han är ju fortfarande min son, han är med mig i tanken mycket mer idag än vad han var när han levde. Han är med mig i princip hela tiden. För mig är det inte konstigt att prata om honom. Det känns helt ok, det känns bra att få göra det.
Så nu kändes det väldigt skönt att få se er där, jag är inte övergiven!  Tack ❤️

Det kändes också mycket bra för mig att flera av Fredriks vänner fanns på plats. Det betyder nästan ännu mer för mig. Sen är jag lite dålig på att känna igen alla ungdomar, speciellt er från Torsås trakten eftersom jag inte träffat alla utan mest sett er som profilbilder på Facebook.
Om ni ser mig ute någonstans så kom gärna fram och tala om vilka ni är.

Det blev alltså en väldigt bra kväll.
Texten som Anette (prästen) läste i kyrkan var fin, den berörde ämnet på ett väldigt bra sätt. Tyvärr hörde jag inte allt hon sa för jag var så koncentrerad på att inte börja gråta, inte bli för berörd.
Jag var så koncentrerad på att vara stark för att kunna klara av mitt tal lite senare på kyrktrappan.
Jag undvek att titta på vilka som satt i kyrkan, det klarade jag inte för då hade allt kommit mig  för nära.

Talet jag höll på kyrktrappan gick bra tycker jag. Skönt. Jag var helt torr i munnen och pulsen slog stenhårt i min halsgrop.
Alf (Fredriks begravningspräst) kramade om mig och viskade i mitt öra - du är stark som en björn. Nej, Alf, jag är bara så stark som jag måste.

Känslan att se alla de 1600 ljusen tända runt nästan hela parken går inte att beskriva.
1600 ljus - 1600 liv. Så onödigt. Bakom varje ljus/person finns en familj och släkt, det finns vänner och det finns arbetskamrater. Jag läste någonstans att samhällskostnaden är ca 5,5 miljarder.
Så onödigt.


Det var väldigt många som hjälpte till med att tända ljusen. Alla var så engagerade och tände och tände. Tyvärr blåste det lite för mycket så ljusen slocknade hela tiden men senare när mörkret föll och det blev vindstilla var det så vackert.
Vi avslutade kvällen med te och macka på Glada Kocken som hade öppnat för att vi skulle få fika och samla ihop oss lite.

Innan vi åkte hem gick vi upp i kyrkparken en sväng till och tände alla de ljus som vinden åter hade släckt.


Vilken känsla. Trots att klockan då passerat halv tio var det mycket människor ute och tittade på ljusen. Det vilade ett skönt lugn över parken.

Eftersom vi inte hade lock på ljusen slocknade de lätt av vinden så vi tände om alla ljusen både på torsdag- och fredag kvällen. Det är väldigt många som kommit fram och frågat varför de lyser och vad de betyder. När vi förklarat har alla tyckt att det är en viktig fråga som vi måste uppmärksamma mer.

Idag, lördag, när Pher och jag var och städade bort alla ljusen kom det fram flera igen som undrade.
En man pratade länge och tackade mig till sist med en kram och tyckte jag dragit igång något väldigt viktigt.
Det är precis det jag önskar...att jag dragit igång något, att jag har skjutit startskottet för ett fortsatt arbete i detta stora, viktiga, känsliga och svåra ämne.
För vi måste våga, vi måste jobba för en nollvision av självmord, vi måste jobba för ett Suicide Zero.

Som Anette sa i sin predikan......
- Du vet väl om att du är värdefull ❤️
Det är precis det vi är, värdefulla och älskade av någon, det måste vi alltid komma ihåg även i svåra stunder, för i svåra stunder hamnar vi alla någon gång, ibland till och med flera gånger.

Jag vill tacka alla som gjorde den här kvällen möjlig.
Först och främst, tack till min familj som alltid blir involverade i mina projekt vare sig de vill det eller inte ❤️ Jag älskar er.
Och så ett Speciellt Tack till;
Monica Kling, folkhälsosamordnare i Mönsterås kommun
Ludmilla Rosengren, ordförande i Suicide Zero
Alf Johansson, kyrkoherde i Mönsterås församling
Maria Persson, butikschef Coop Berga
Patrik Lund, vän som ordnade ljustransport
Vaktmästeriet, Mönsterås församling
Linn & Anita Skoglund, Glada Kocken Mönsterås
Och till alla er som så engagerat hjälpte oss med ljusen, ingen nämnd och ingen glömd❤️

Ett stort tack även till alla er som skänkte pengar till min insamlingen för Suicide Zero.
I sparbössorna vi hade framme kom det in nästan 1300 kr som nu är insatta på insamlingssidan.
Insamlingen pågår till den 30 oktober. Länk till sidan Klicka HÄR

Tillsammans är vi starka
Kram Maria





onsdag 3 september 2014

Arbetet inför den 10 september

När jag såg att Riksförbundet SPES skulle uppmärksamma WHO:s Suicidprevention Day den 10 september på Sergels Torg i Stockholm genom att tända ett ljus för varje person som tog sitt liv under 2013, blev jag helt rörd.
Fredrik... vår Fredrik, han är ju en av dem.

Ett-tusen-sexhundra ljus ska tändas. Vilken grej.
Jag googlade och jag sökte information om den här speciella dagen på nätet.
Ju mer jag funderade på det desto mer ville jag att vi i Mönsterås också skulle uppmärksamma dagen. Men hur skulle jag kunna få till det?
Jag funderade mycket fram och tillbaka och gick så till verket fullt beslutsam om att jag skulle lyckas.
Jag började med att kontakta kyrkoherden, Alf som begravde Fredrik, och frågade om kyrkan på något sätt tänkte uppmärksamma dagen. Han i sin tur tog kontakt med kyrkorna i Kalmar för att kolla om dom tänkte göra något? Alf återkom sen till mig och meddelade att de i Mönsterås hade bestämt, tack vare min fråga, att de ska uppmärksamma dagen i veckomässan den 10 september klockan 18:30 i Mönsterås kyrka. Yes 👍

Jag fortsatte med att skicka min fråga till några av kommunens politiker och till  Folkhälsorådet i Mönsterås. Alla var väldigt positiva och tyckte det var en fin ide. Men hur skulle jag gå vidare?

Tillsammans med kommunens folkhälsosamordnare spånade vi hit och dit.
Vi behövde någon som kunde stå som värd till evenemanget och jag mailade Suicide Zeros ordförande för att ställa frågan, och efter att hon kollat med styrelsen fick jag svar, ett okej, de står för värdskapet. Yes igen 👍
Tack vare det har jag kunnat söka ekonomiskt stöd från kommunen för att köpa in alla ljusen.
Ljus ja, var skulle jag hitta så många ljus? Liljeholmens stearinfabrik i Oskarshamn kanske kunde hinna få fram ljus men tyvärr kostade de lite för mycket.

Men hjälpen fanns på hemmaplan. En vän till mig, som arbetar i butik lyckades få fram 1600 gravljus i tid och som vi dessutom fick köpa till inköpspris!
En annan vän har hjälpt till att hämta och köra hem alla ljusen till oss. Det är många ljus... det är väääääldigt många ljus.

Idag har jag träffat en lokalreporter för att göra en artikel och för att ta bilder i kyrkan till morgondagens tidning.

Inbjudningar har gått ut via mail och på Facebook och vi har satt upp lappar i affärer, på anslagstavlor och på våra arbetsplatser.
Nu önskar jag bara att det blir många som kommer, att det blir bra väder och att det blir en fin och stämningsfull kväll i Mönsterås kyrka klockan 18:30 och senare ca klockan 19:00 i kyrkparken med alla de ett-tusen-sexhundra ljusen.

Ett ljus för varje person som under 2013 själva avslutade sina liv.
Fredrik var en av dem och snart är det ett år sen.

Tusen Tack till alla som på ett eller annat sätt hjälpt mig att lyckas med det här projektet.
Kram till er alla // Maria

Artikeln i Barometern den 4 september. Klicka HÄR

tisdag 2 september 2014

Inbjudan



Jag hoppas och önskar att det är många som kommer till Mönsterås Kyrkpark denna kvällen.


Läs om WHO Suicidprevention Day HÄR


Tänd gärna ett ljus här på sidan för min Fredrik denna dagen ❤️
Tänd HÄR

Kram Maria