"Bokslut" och drömmar

Jag skrev för ett tag sen att jag skulle behöva ta tag i den där högen som under året blivit liggande på mitt skrivbord. Jag borde göra det för att kunna göra ett slags "bokslut" över de senaste året, året som gått utan Fredrik.

Jag har skjutit på det länge för jag förstod ju att det skulle bli ett tufft jobb och orken till det har inte infunnit sig. Och ja,.. det blev ett tufft jobb, det blev till och med ett skit tufft jobb.
Men när jag väl hade bestämt mig för att det skulle ske, då har jag förmågan att liksom stänga av mig och bara driva mig själv för att verkligen genomföra mitt beslut. Så nu är jag alltså igenom högen.
Så egentligen är det inte så konstigt att jag hamnade i min stora sorgsenhet förra fredagen.

*Jag har träffat en läkare på vårdcentralen som in i minsta detalj förklarade hela obduktionsrapporten för mig.
*Jag har gjort en ny intervju för vår lokaltidning eftersom de ska ha köra en artikelserie om ämnet självmord.
*Jag har varit hos polisen i Kalmar och sett alla fotografier på Fredrik som de tog på honom när han hittades. (15 st.)
*Jag har träffat den person som hittade Fredrik och som larmade 112 den 7 oktober 2013.
Och så har 1-årsdagen passerat.

Det har varit väldigt smärtsamt samtidigt som jag verkligen ville genomföra alla dessa moment. Mycket smärtsam information, mycket att ta in och mycket att bearbeta och sortera upp i hjärnans arkiv.
Många händelser som jag under tiden som det har pågått inte satt ord på utan bara haft virvlande runt i mitt inre på olika sätt, fram och tillbaka.
Men när jag var hos min psykolog förra veckan och berättade om alla dessa händelser för henne och när jag några dagar senare även berättade för min pappa, då kom allt till mig fast på ett annat sätt. Jag uttalade all min information med egna ord och fick på så sätt höra det ifrån mig själv. Jag fick mina egna ord på mina upplevelser.

Natten efter mina samtal drömde jag om Fredrik. Jag drömde om hur jag verkligen kämpade och kämpade för att nå fram till honom men jag lyckades ju så klart inte. Vad jag än hade för förslag och idéer till honom så sa han hela tiden,
- nej du behöver inte.......
Min egen mamma fanns också med i min dröm men bara i utkanten av den, som en betraktare.

2 nätter senare drömde jag om honom igen. Då satt vi högst upp i ett träd (säkert 100 m) och jag var fullkomligt skräckslagen för att vi skulle trilla ner och slå ihjäl oss. Det blåste rejält och trädet for fram och tillbaka. Jag skrek till Fredrik att hålla i sig stenhårt. Själv höll jag krampaktigt i grenarna för att inte ramla ner men han sa bara coolt, - det är lugnt.

Jag tänkte hela tiden att jag måste släppa en hand för att hålla fast honom, men det gick inte, jag vågade helt enkelt inte släppa taget...
Nedanför sprang Pher, Nathalie och någon annan person som jag inte vet vem det var, och skrek åt oss att hålla i hårt. Men Fredrik höll knappt.....jag hade fullständig panik och min enda tanke hela tiden var - jag måste rädda honom, jag måste släppa handen och få tag i honom..... sen vaknade jag.

Man behöver ju inte vara drömtolkare för att förstå vad drömmarna betyder.
Att det är mina tankar om att jag inte kunde rädda och hålla kvar mitt barn i livet som nu visar sig som drömmar om nätterna. Troligen är det all fakta och alla hemska bilder som jag fått till mig de senaste veckorna som nu kör igång det här hemska drömmandet.

Maria