Fredrik

Fredrik

tisdag 27 januari 2015

Mina barn

Idag när vi åt lunch på jobbet satt en ganska nyanställd kille vid vårt bord och plötsligt fick jag frågan. Frågan som jag ibland har funderat på hur jag ska besvara när eller om jag får den.
- Hur många barn har du?
Min kropp reagerade på en millisekund, hjärtat började slå så hårt att jag kunde känna det i halsgropen, jag blev kokhet i ansiktet för att snabbt känna färgen försvinna, mina händerna började skaka. Riset skakade av gaffeln på sin väg upp till munnen.
Vilken reaktion, helt sjukt vilken reaktion.

Med människor jag känner har jag oftast inget problem med att prata om Fredrik. Men med en helt ny person som inte vet att jag har en son som inte längre finns i livet så kändes det plötsligt skitjobbigt att behöva förklara eller säga något om det.
Jag var inte alls beredd på min starka reaktion, jag blev helt ställd.

Egentligen har jag sedan länge funderat ut ett svar som jag tänkt att jag ska svara när jag får den här frågan, men nu gick det inte att få fram. Då hade jag nog börjat gråta?

Nu kom jag undan ganska lätt genom att svara;
- två.... min dotter Nathalie är snart 26 år och så har hon en liten kille på 1...
Han nöjde sig med svaret. Samtalet runt bordet fortsatte helt obekymrat och jag tror inte någon märkte av min reaktion, men mina händer fortsatte skaka.

Mina fina små barn, Nathalie, Harry & Fredrik 

Maria

söndag 18 januari 2015

Livets kompass

Jag fick en bok av en vän häromdagen. Bokens titel är Lär dig Leva, av Mats och Susan Billmark.

Behöver jag lära mig leva? Ja, på något sätt måste jag lära mig att fortsätta leva, kanske inte ett nytt liv men ett annorlunda liv än tidigare.
Bokens syfte är att ge oss läsare en tankeställare om att tagga ner lite och bli mer uppmärksamma på nuet. Att leva livet mera närvarande. Inte rusa fram med skygglappar på men heller inte bara låta klockan ticka. Det här är inget nytt. Vi talar ofta om att vi ska ta hand om och förvalta vår tid på ett bättre sätt och leva mer bara just Här och Nu. Carpe Diem.

Boken, kompassen och två underbara leenden.
Jag tror det är viktigt att inte planera sitt liv för mycket, visst är det bra om vi har en kompass att följa men att slaviskt följa en detaljerad karta fungerar oftast inte så bra.
Livet utvecklas inte alltid som vi tänkt oss och då är det viktigt att kunna stanna upp, ta ett nytt tag i kompassen och ställa om, ändra kurs så vi hittar vägen tillbaka till framtiden igen.
Men trots att de flesta vet att vi bör leva mer i nuet är det inte alltid så himla lätt. Vi lever med våra minnen från "dåtiden" och vi har ändå vissa planer för framtiden. Men åter igen, vi har faktiskt bara tiden NU.

Vi styr som sagt inte alltid över i vilka situationer vi hamnar eller i vilken riktning livet tar sig vare sig det är positivt eller negativt.
Jag hamnade helt oförberedd i den mest negativa situation vi som föräldrar kan hamna i. Mitt barns död, mitt barns död orsakad av ett självmord.

Hur klarar man det? Hur klarar man att gå vidare efter sitt barns självmord?
Jag har inget bra svar på frågan. Det är så otroligt individuellt. Alla människor är väldigt olika och vi bearbetar på så olika sätt men det viktigaste är att hitta ett sätt som passar just en själv.

När det ofattbara händer får livskompassen fullständigt frispel och det tar väldigt olika lång tid innan kompassnålen stillnar. Den snurrar en "sjutusans" massa varv hit och dit men otroligt nog börjar den faktiskt till sist att lugna sig och man kan börja ta ut rätt väderstreck igen för att hitta tillbaka till vägen mot framtiden.

Sorgen men framförallt den otroliga saknaden efter Fredrik finns med mig varje dag och kommer vara mig trogen till tidens slut, men jag och resten av min familj lever, vi lever här och vi lever nu.

Jag har bestämt mig för att varje dag under 2015 göra något som ger mig en skön känsla i kroppen, ett välbehag. Det behöver inte vara någon stor sak, men när jag går till sängs på kvällen ska jag kunna plocka fram det och ge mig själv ett leende.

Carpe Diem / Maria ❤️