Fredrik

Fredrik

tisdag 30 juni 2015

Jag saknar dig Fredrik

Inatt drömde jag att Fredrik kom hem. 
Han bara stod där i hallen och sa glatt - Hej, nu är jag hemma!
Först kunde jag inte fatta att det var sant, jag gick bara runt honom, klappade honom försiktigt på kinden och tittade noga så det verkligen var han, och tänk, det var det.

Han bara stod där i hallen och log med hela ansiktet.
Först blev jag helt förvirrad men sen blev jag sur och till sist utbrister jag,
- hur har du kunnat hålla dig borta så här länge utan att ge dig tillkänna? Två år, två långa år Fredrik. Fattar du inte vilket helvete du utsatt oss för? Tänkte du aldrig på oss? Hur gör vi nu? Du har ju en gravsten, ditt namn är ju hugget i en gravsten! Hur ska vi kunna radera bort ditt namn från stenen? 
Och jag som engagerat mig i Suicide Zero, hur ska det bli? ska jag fortsätta vara med där nu?

Tankarna virvlade runt runt men så vaknade jag upp i min säng och förstod att allt bara var en dröm.


Jag saknar dig så himla mycket Fredrik. Jag saknar det där vardagliga som att ringa och prata, skicka sms, höra hur din dag har varit, träffas en stund, få tjata lite på dig om att du måste äta lite bättre eller inte köra så fort, att vara rädd om dig och ja..... bara sånt där som alla mammor tjatar om med sina pojkar.

Om jag träffade Alladin så skulle jag bara nyttja en enda önskan, och du vet vad?
Alladin ja, det var din favorit Disney. Ni som kände Fredrik vet att den här sången kunde han utantill och att han gärna sjöng den❤️ den tokungen.

Alladin klicka HÄR

Jag älskar dig Fredrik nu och för alltid ❤️ 
Mamma


onsdag 17 juni 2015

Andra gången

Jag har gjort det en andra gång, jag har cyklat Vätternrundan.



När jag den 14 juni förra året rullade över mållinjen i Motala efter min första Vätternrunda tänkte jag bara - aldrig mer!
Jag var helt slut. Inte bara fysiskt slut, jag var även psykiskt ganska skadad.
När jag tänker tillbaka på det idag kan jag faktiskt inte förstå hur jag ens kunde genomföra det?  
Knappt 8 månader efter Fredriks självmord och jag gjorde det.

Mina minnen från rundan är i princip obefintliga, visst har jag fragment av den men jag minns t.ex. inte namnet på några depåer eller på orterna vi passerade. Jag minns inte vart vi hämtade nummerlapparna eller diplomen, ja jag vet egentligen inte vad jag minns mer än att jag var slut, att en i vår grupp kräktes, att Fredrik fanns i mitt huvud hela tiden och att jag trampade på som en riktig tok. 
Men på något sätt var det här med träningen och att nå mina uppsatta mål mitt sätt att överleva och inte helt försvinna i min sorg.

Ni som varit på Liseberg någon gång och kört femkamp vet att där finns ett spel som heter Woody. Det är stockar som ploppar upp på olika ställen som man så snabbt som möjligt ska slå ner med en stor träklubba, och ungefär så kände jag det, som om sorgen slog ner mig varje gång jag försökte resa mig. Jag tror inte någon som inte själv förlorat ett barn kan förstå eller ens ana vilket helvete man hamnar i.

Men tillbaka till nuet. I flera månader efter målgången i Motala var det min starka uppfattning att jag aldrig mer skulle cykla Vätternrundan, aldrig. Men när hösten kom så ändrade jag mig och nu har jag alltså cyklat den igen.
Vilken skillnad på runda. Jag var mycket bättre förberedd mentalt den här gången. Det var roligt, det var till och med riktigt roligt. Jag mår helt enkelt bättre i mitt inre idag. 
Min Fredrikängel fanns med mig hela rundan även i år, men han låg där stilla på mitt bröst och hoppade aldrig in i min hjärna.


Min sorg och min saknad efter Fredrik är lika stor idag som den var för ett år sedan men jag har tagit in den i mitt inre på något sätt. Jag måste acceptera att mitt liv inte får ta slut bara för att Fredriks liv gjorde det. Jag lever. 
Vissa dagar är väldigt svarta, ibland varar det i timmar, ibland bara för ett ögonblick.


Jag älskar dig min underbara ängel, nu och fram till den dagen jag själv slutar andas. 
Vi ska ses igen, där på andra sidan ❤️ 
Mamma