Nytt år igen

Snart kan vi lägga ytterligare ett år på vår livslinje och vi är nu på väg in på det tredje året utan Fredrik. Det är verkligen konstigt hur fort tiden går. Jag undrar om det har med min stigande ålder att göra att det känns som om allt bara går snabbare och snabbare?

Ju äldre jag blir desto mer tänker jag på att livet är NU. Även under året 2015 har jag vid några tillfällen blivit brutalt påmind om hur skört livet är och hur snabbt det kan ta oväntade vändningar och då blir jag faktiskt lite rädd. 

Inför 2015 bestämde jag mig för att göra något positivt varje dag som jag på kvällen vid sängdags skulle kunna tänka på och le åt. Jag lyckades nästan 365 gånger. Självklart missade jag nog att tänka på det varje kväll men jag har i alla fall gjort något positivt varje dag. Det gör nog de allra flesta egentligen utan att tänka på det, men ibland är det bra att fundera på och reflektera över vad vi gör och varför vi gör vissa saker.

Vad 2016 har på sin agenda återstår att se, jag hoppas vi ska få ett bra år och att alla i min familj ska få vara friska och må bra.

Jag ska starta det nya året med att utbilda mig till instruktör i Första hjälpen för psykisk hälsa. Redan i januari ska jag under två veckor gå MHFA och det känns väldigt spännande. 

Länk till utbildningen klicka HÄR

I april ska jag åka till Stockholm för att delta på Suicide Zeros årsstämma. 

Jag ser verkligen fram emot att få träffa hela styrelsen och förhoppningsvis många av volontärerna in real life och inte bara se dem som Facebook profiler.

Ni som följt med här på bloggen vet att jag i början av mitt bloggande gjorde en liknelse om att Fredrik hade flyttat upp en våning från mitt hjärta till min hjärna och att jag då inte kunde tänka på något annat än honom. Senare gjorde jag också en liknelse om att han satt på min axel som en hackspett och hela tiden knackade mig i pannbenet. Jag kan nu våga mig på att säga att han har flyttat tillbaka till mitt hjärta och att hackspetten på min axel nu har förvandlats till en liten kolibri som visserligen sitter kvar på min axel men nu lite mer lugnt och stilla. Den flaxar snabbt med sina små vingar varje dag men det känns nu mer som en smekning mot kinden.

Min lilla hummingbird ❤️ 

Jag vill önska alla ett Gott Nytt 2016.

Maria 

Redan den fjärde advent

Fjärde advent, hur är det möjligt? Hur är det möjligt att vi snart går mot vår tredje jul utan Fredrik? 
Jag har ju i tidigare inlägg skrivit om att jag inte har så goda relationer med julen, så har det nästan alltid varit och nu är de definitivt inte bättre. Jag räknade ut att av de senaste 16 jularna så blir det här den fjärde julen som vi ska stanna på svensk mark. Anledningen till att vi i år inte reser någonstans vet jag faktiskt inte, det bara blev så. Men visst, när min bror och hans familj i fredags flög till varmare breddgrader så gnagde avundsjukan ganska rejält i mig.
Det är så enkelt att fly, att fly och på så sätt komma undan det där som känns för svårt. Det har alltid varit en av mina svagheter. Att inte stanna upp och bearbeta mina "jobbigheter". Jag har alltid bara slängt min skit bakom mig och gått vidare, inte tagit tag i det, inte pratat om det utan bara traskat på som om det aldrig hänt. Så har jag levt i nästan 50 år.
Men när Fredrik tog sitt liv tog det mesta fullständigt stopp för mig. Mina fötter slutade gå, dom förvandlades till två blytyngder som inte gick att flytta framåt. Fredriks självmord är för mig ett så stort helvete att jag verkligen inte kan lämna det och bara gå vidare. Jag försöker och försöker, jag går och jag går, men jag kommer inte särskilt långt, blytyngderna släpper inte från mina fötter.
Sorgen kletar sig fast på mig som en oljig jävla sörja och jag är så otroligt trött på det. 

Sorg är verkligen komplicerat. Jag har på senare tid vid ett par tillfällen fått frågan, 
- hur är det nu, har "det" börjat gå över? 
Och även, - nu är det ju så länge sen så det börjar väl ge sig?
Då känner jag ilskan rinna till och jag blir förbannad. Den som själv är förälder borde kunna ha förmågan att sätta sig in i hur det skulle kännas att mista sitt barn och man borde kunna förstå att sorgen men framförallt saknaden, aldrig ger med sig. 

Jag avslutar med Kristian Gidlunds ord som stämmer väldigt bra.

Du kan inte göra slut med sorgen.
Du kan inte en dag bestämma att det plötsligt räcker.
Sorgens ände är inte ett beslut.
Sorgen ger sig av, först när den är färdig.
När sorgens smärta är klar med dig.
Inte tvärtom.

God Jul önskar jag er alla / Maria