Fredrik

Fredrik

lördag 31 december 2016

Årets sista dag

Jag har och har alltid haft väldigt svårt för avsked och även om det "bara" gäller att avsluta ett år så känns det på något sätt lite vemodigt tycker jag. Ett år ska arkiveras samtidigt som ett nytt år står redo och knackar på. 
När jag tänker på allt som hänt under det här året så har jag en hel del att lägga till handlingarna. Jag kan sammanfatta mitt 2016 så här;


Jag började året med att i januari gå en 8 dagar lång utbildning för att bli instruktör i MHFA, Mental Health First Aid, (första hjälpen till psykisk hälsa) Det är ett utbildningsprogram avsett för allmänheten och tanken bakom utbildningen är snarlik den vid fysisk Första hjälpen: Att ge kursdeltagarna kunskaper som tillåter att rycka in och ge en första hjälp tills dess den drabbade får professionell hjälp. Avsikten med utbildningen är också att sprida kunskap om psykisk ohälsa för att på så sätt minska fördomar och stigmatisering. Vi har under året utbildat 3 grupper till "första hjälpare" i Mönsterås kommun.


I mars skrev jag en debattartikel som blev publicerad i flera stora tidningar i Sverige, b.la Metro, Sydsvenskan, Barometern-OT och Helsingborgs dagblad. 


I april medverkade jag som gäst i TV4 hos doktor Mikael och Tilde. Programmet handlade om ungas psykiska hälsa och jag fick några minuter i rutan. 


I juni var jag inbjuden som gäst till Josefin Svenssons podcast Bryt Tystnaden. Jag intervjuades av Josefin och programmet sändes genom Star FM Växjö. Jag är med i avsnitt 2.


Sen kom september och WHO:s Suicideprevention Day. Vi hade för tredje året en ljuständning för alla dem som under 2015 själva avslutade sina liv i kyrkparken i Mönsterås. Det känns väldigt fint att så många sluter upp omkring det här. Kyrkan, politiker, press, vänner, kollegor, min familj och inte minst allmänheten. Det känns väldigt viktigt för mig. 


I samband med den 10 september anordnades i år även en föreläsning med Martin Bengtsson. På eftermiddagen var gymnasiets elever på plats och på kvällen var det för allmänheten.


Hösten fortsatte med ett cykelevent där tanken var att samla pengar och kilometrar till en sträcka jorden runt. Två välkända triathleter, Viktoria Jonsson och Clas Björling, ställde upp som affischnamn och vi började trampa. 


Även Mönsterås kommun med Oscar Ekstam i spetsen och cykelcafe Le Mond ifrån Stockholm hakade på och ordnade i oktober ett jättefint cykellopp till förmån för Suicide Zero i de småländska skogarna. 


Jag har stolt fått ta emot två fina utmärkelser under året. I april fick jag Kristdemokraternas Vitsippepris och i december fick jag Mönsterås kommuns folhälsostipendium. Det känns enormt roligt att mitt arbete uppmärksammas på det här sättet, det tolkar jag som att det jag gör är viktigt. 



Under våren var jag på samtliga fritidsgårdar i Mönsterås kommun och pärlade armband och nu i höst har jag påbörjat samma upplägg på fritidsgårdarna i Kalmar kommun. 




Året avslutades med att Ålems Sparbank tog ut min och Phers nominering av Suicide Zero i adventstävlingen, vilket betyder att banken donerar 2500 kr till organisationen. Så roligt.
Att sen Nordstjernan med Viveca Ax:son Johnsson som styrelseordförande donerade en halv miljon kronor till Suicide Zero precis före jul blev ju en riktig toppen julklapp, fantastiskt.

Som ni kanske förstår skulle jag behöva ha fler timmar på mitt dygn för att hinna göra allt som jag önskar men så är det ju inte, jag har precis lika många timmar som alla ni andra. Ett heltidsarbete ska också skötas, träningen ska hinnas med och det viktigaste av allt, familjen. För det viktigaste jobbet jag har är trots allt att vara mormor till mina två guldklimpar. 

Nu avslutar vi 2016 för att välkomna 2017. 
Gott Nytt År till er alla ❤️
Jag tror nog att Tedden sitter där uppe ikväll, dinglar med benen och kollar på oss och alla raketer ⚡️✨💫
Maria

onsdag 14 december 2016

Priser i jultid

Nu i advent har Ålems Sparbank en tävling där man ska svara på en fråga samt nominera en förening till en julgåva. Att nominera Suicide Zero till det här kändes självklart både för mig och Pher så det var precis vad vi gjorde. I söndags den tredje advent blev vi vinnare och Suicide Zero får ta emot 2500 kr av banken. Riktigt roligt, tack Ålems Sparbank.
                
I måndags 12/12 fick jag ta emot Folkhälsorådets stipendium. Det var första året som priset delades ut och jag blev alltså utvald att få priset för mitt arbete att minska psykisk ohälsa och självmord. Det kändes otroligt bra att få priset för det betyder ju att politikerna i Mönsterås kommun tycker att det här arbetet är viktigt.

        
Madeleine som är ordförande i Folkhälsorådet delade ut priset, och motiveringen till att just jag blev vald löd; Maria Pedersen har med styrka, entusiasm och idérikedom arbetat för att sprida kunskap om psykisk ohälsa och suicid. Hon har på ett genuint sätt arbetat för en ökad öppenhet kring psykisk ohälsa. Med sitt engagemang och sin personlighet har hon på ett enkelt och naturligt sätt visat och haft mod att prata om psykisk ohälsa och om livets med- och motgångar. 

                  
Priset delades ut på kommunfullmäktiges sista möte för året och jag funderade länge på om jag skulle passa på att göra ett litet inlägg nu när jag hade chansen inför så många av kommunens politiker. 
Jag tog chansen, jag skrev ihop några rader som tog mig knappt 4 minuter att framföra. Det kändes bra och viktigt för mig och det togs emot med stor respekt.
När samtliga priser delats ut var det fotografering för pressen för att sen avsluta med jullandgång och vacker sång av kulturpristagarna Tatonia. 
                      
Jag känner mig verkligen tacksam för två fina priser
inom loppet av två dagar. Tusen tack ❤️/Maria
Barometerns artikel
KLICKA HÄR



söndag 6 november 2016

Alla helgons helg

I Sverige är vi ganska dåliga på att prata om döden. Men jag undrar om det finns något land där man är bra på döden? Är det inte snarare så att vi är rädda för att närma oss själva sorgen och visa det öppet? 
Svenska kyrkan publicerade en undersökning i veckan som visar att fyra av tio svenskar skulle vilja sörja mer när en person dör, men att de inte hinner! Vi hinner inte sörja för livet är för stressigt!


I åldrarna 18–29 år svarade en av tre att de är rädda för att själva bli ledsna eller att andra ska se dem ledsna. För många tycker att det värsta som kan hända är att tappa kontrollen och börja gråta inför andra. Inte ens i det privata verkar det finnas utrymme för att sörja. 
Jag tycker undersökningen är oroväckande. Den säger något om hur hårt vårt samhälle är, men den visar också att det kanske finns en väg framåt? för om vi själva pratar om sorg kanske vi kan ge andra mod att också göra det. Genom att möta varandra och verkligen SE varandra.

För döden är oåterkallelig och utan undantag. Den stora förlusten av en människa, av hans doft, hans sätt att prata och skratta försvinner för evigt. Alla vi som förlorat ett barn sörjer nog i oändlighet, men även när vi förlorat någon annan som stått oss nära. Det är en del av vår gemensamma mänsklighet.

Under allhelgona uppmanar Svenska kyrkan oss att ta en minut för att stanna upp och sörja och tänka på våra döda. Många av oss har nog tänt ljus eller en gravlykta i höstnatten.
Vi var på kyrkogården för att göra fint på fredagseftermiddagen men tog även på lördagskvällen en tur ut till Skogskyrkogården. Det var väldigt mycket folk i rörelse. Det lyste otroligt många ljus på alla gravar och det var en fin stämning. 


Vi kanske även borde ta en minut för att hinna se sorgen hos andra.

Klicka på den blå texten nedan och se filmen från Svenska kyrkan och ge er själva tid till en minuts eftertanke ❤️ / Maria 

KLICKA HÄR #taenminut




lördag 22 oktober 2016

KRAMpodden, Rotary och Våga Fråga

Jag har nu haft 80 788 besök på min blogg Om Allt och Inget. Det är knappt så jag kan tro det. 
När jag startade upp bloggen var min tanke att mina närmaste skulle få ta del av och kanske kunna förstå vad det var som pågick i mitt inre, och eftersom jag alltid haft mycket lättare för att uttrycka mig i text än i tal så tänkte jag att det kunde vara en bra idé. Men bloggen blev någonting mer, den blev min ventil för att överleva och inte helt gå sönder av alla tankar som jag brottades med på insidan, för där i bloggen fick mycket av det onda pysa ut.

Nu, tre år senare är behovet av att "pysa" inte längre lika stort, men det känns ändå bra att berätta om hur livet fortskrider och vad som nu händer och sker.

Förra helgen var jag i Växjö för att medverka i en inspelning av KRAMpodden. Jag blev inbjuden till en alldeles nystartad podcast som drivs av två härliga tjejer som heter Lisa och Malin. (Ni kan följa deras arbete med podden både på Facebook och Instagram.) När inspelningen var avslutad kände jag mig väldigt rörig. Jag tyckte vi hade fladdrat både hit och dit i samtalet och jag vet inte om jag lyckades få fram det som jag tycker är viktigast i budskapet på ett bra sätt - att Våga Fråga. Att vi alla vågar ställa frågan hur någon verkligen mår om och när vi känner oss oroliga för någon. Ja, ja, nu är inspelningen gjord och får jag bara lugna mig och invänta resultatet. 


Jag var också inbjuden till Rotary i Mönsterås förra veckan för att hålla ett kort lunchföredrag. Det kändes otroligt nervöst eftersom jag inte pratat om Fredrik och det som drabbade oss inför "levande" publik tidigare. Men det gick bra. Jag la upp fördraget som en intervju där min chef Thomas ställde frågor som jag själv skrivit. Första delen handlade om Fredrik och dödsbudet och andra delen om Suicide Zero och det arbetet. 


Jag måste avslutningsvis dela en väldigt fin låt som jag fick skickad till mig från en god vän på Fredriks dödsdag. Jag tycker så mycket om den. Texten gick rakt in i hjärtat på mig när jag hörde den första gången. Tack snälla Bettan ❤️

/ Maria 

Lyssna klicka Här

Jealous of the Angels
Donna Taggart

I didn't know today would be our last
Or that I'd have to say goodbye to you so fast
I'm so numb, I can't feel anymore
Prayin' you'd just walk back through that door
And tell me that I was only dreamin'
You're not really gone as long as I believe

There will be another angel
Around the throne tonight
Your love lives on inside of me
And I will hold on tight
It's not my place to question
Only God knows why
I'm just jealous of the angels
Around the throne tonight....

torsdag 6 oktober 2016

3 år

3-årsdagen är här. 
Hösten är nu på ordentligt intåg och kopplar sakta sitt grepp om oss. En del löv är fortfarande gröna, men de flesta har nu börjat anta höstfärgerna gult, orange och rött. Det är vackert. Det är så otroligt vackert men i mig gör det bara ont. Just i detta onda drog vi iväg. Hela veckan har vi befunnit oss i Spanien och dagarna innan vi gav oss iväg kände jag ångesten komma krypande. Egentligen vet jag att det inte har någon betydelse vart jag än i världen befinner mig. Jag kommer inte undan, men jag kan ju heller inte vakta en grav? Jag vet att Fredrik inte är där. Han är med oss. Han är där jag är. 


Nästan hela veckan har jag drömt om honom. Han är liten och han är tonåring, men han är aldrig i den åldern som han var då han dog. I alla mina drömmar har jag bråttom, jag hinner aldrig fram, jag hinner aldrig ifatt honom, och jag känner mig hela tiden så himla maktlös, det är en otroligt jobbig känsla.

Du skrev - förlåt mig. Det går inte, det kan jag inte, dit har jag inte kommit. Jag kan inte förlåta dig för det du gjorde Fredrik. Det kommer jag nog aldrig att kunna?

Den 6 oktober klockan 18:50 för tre år sedan fick vi det sista livstecknet, sen var det slut.
Tidigare idag (6/10) besökte vi en katedral i Barcelona för att tända ett ljus för dig. Det fanns många olika apostlar på ljusen men eftersom vi inte hade en aning om vilken apostel som stod för vad så tog jag bara ett ljus som jag tyckte såg fint ut. 


Men jag ville veta om jag valt rätt apostel på ljuset så när vi var tillbaka på hotellet googlade jag på Sant Judes Tadeu och fick då på Wikipedia fram följande, Aposteln Judes Tadeu var en av Jesu tolv apostlar. Katolska kyrkan håller honom för helgon med festdag den 28 oktober och skyddshelgon för förtvivlade och förlorade fall. I slutet av 1700-talet började man åkalla Judes Tadeus i hopplösa situationer.
Tänk så konstigt att jag valde just det ljuset ❤️ 


Min lilla pojke, jag saknar dig så oerhört ❤️ / mamma

(Eftersom Fredrik inte hittades förrän den 7/10 är det hans officiella dödsdag)

tisdag 13 september 2016

Suicide Prevention Day 2016

I lördags strålade solen från en mycket vacker himmel. 
I lördags den 10 september var det Världshälsoorganisationens Suicide Prevention Day. 


För tredje året i rad hade vi i Mönsterås ljusmanifestation i Kyrkparken för att hedra och minnas alla dom som 2015 tog sina liv. I år tände vi 1554 ljus för de 1554 människoliv som slocknade förra året. Som slocknade för att de inte såg någon annan utväg än döden. Det är så fruktansvärt onödigt, jag känner mig verkligen sorgsen när jag tänker på hur många mammor och pappor som tvingades ta emot det jävligaste beskedet man kan få. Nu är ju inte alla dessa 1554 personerna unga människor men 155 av dem är under 24 år. Nästan 10 procent. 


Vi började med en samling inne i kyrkan där vår kyrkoherde Alf Johansson talade och knöt ihop dagens tema på ett mycket fint sätt. Han startade samlingen med att säga, - När vi möts här i dag påminns vi om hur skönt och samtidigt hur skört livet är. Det finns stunder när livet är skärvor i våra händer som vi inte får ihop och vi inte ser en väg framåt...
I kyrkans fönster finns det glaspärlor i olika färger och Alf talade om den svarta pärlan, mörkrets pärla. 


Vi tände ljus i ljusgloben och jag tror nästan alla som var i kyrkan gick fram och tände ett ljus, vi fyllde globen plus två lådor med ljus. 

 
       
Jag hade valt två låtar som spelades i kyrkan, I'll see you again med Westlife och Jag fick låna en ängel med Shirley Clamp. Vi sjöng två psalmer och så spelade och sjöng kyrkans kantor. 
Sedan gick vi ut och tände och placerade de sista ljusen. Vi hade startat upp redan ett par timmar innan det började med att placera ut nästan alla ljus men vi sparade ca 350 ljus som vi tillsammans tände när samlingen i kyrkan var slut. 

Carolina som är folkhälsosamordnare i Mönsterås kommun bjöd alla på fika och Elin och Jesper hjälpte mig att sälja armband för Suicide Zero.


Ute på kyrktrappan höll jag tal och pratade lite om årets tema, connect, communicate and care. Efter talet var tillställningen slut men väldigt många dröjde sig kvar och umgicks i parken. Många fortsatte att tända och försökte få alla ljus att hålla sig brinnande.

Vi har i Mönsterås en ganska blåsig kyrkbacke så vi hade en hel del pyssel med att hålla ljusen brinnande. Efter en liten matpaus gick vi tillbaka upp till kyrkan och började åter igen tända om de ljus som slocknat. Under hela kvällen var det väldigt mycket folk som befann sig i parken. Några gick runt och tittade på ljusen, andra satt ner på parkbänkarna och funderade, flera hjälpte till att tända ljusen, många fotograferade och en del ville prata. 


Att det här berör väldigt många är det inget att fundera på, det gör det. 
När vi lämnade parken vid 21:30 brann alla ljusen, så sorgligt men väldigt vackert. 


Jag vill precis som tidigare år rikta några speciella tack till personer som hjälpt mig att göra det här möjligt. Jag är oerhört tacksam för allt stöd. 
Mitt första och största Tack går till min familj,  - jag älskar er ❤️
Stort Tack även till;
Mönsterås församling, för att ni öppnar upp på ett mycket generöst sätt.
Folkhälsorådet, Mönsterås kommun, som stått för kostnaden av alla ljus.
Carolina Lilliehorn, folkhälsosamordnare i Mönsterås kommun.
Maria Persson, Coop Nära Berga, som sponsrat och hjälpt till att beställa alla ljus.
Knut Hävemark, Kommunkollen, för en jätte fin annons.
Åsa Cederbom, Barometern, för fina artiklar.
Sammy Solstad, vän, för fina foton.
Alfred Skogberg, Suicide Zero, för råd och stöd.
Jesper och Elin Östh, som sålde armband och samlade in gåvor i bössorna.
Tack även till alla som delat inlägg och bjudit in vänner på sociala media och tack till alla som kom till ljusmanifestationen, tände ljus och engagerade sig 💚
Vi måste fortsätta arbeta mot ett Suicide Zero.
Jag hoppas vi ses nästa år och att vi då inte har så många ljus att tända  / Maria

torsdag 1 september 2016

4 minuter i rutan

mitten av april blev jag uppringd av TV4. De hade hört av sig till Suicide Zero för att få kontakt med en förälder till någon som tagit sitt liv och som kunde tänka sig att prata om det, så deras fråga till mig var om jag kunde tänka mig att komma till Stockholm för att medverka i en programserie med Doktor Mikael och Tilde? Ett av avsnitten skulle handla om ungas psykiska hälsa? Jaa,... svarade jag lite tveksamt, när ska det ske och hur ska det gå till? Jo, svarade tjejen som hette Sofia, har du möjlighet att komma upp till Stockholm för inspelning redan nu på fredag? Oj, redan på fredag, men det var ju bara 2 dagar dit. 
Efter ett långt samtal med Sofia och sedan med min man bestämde jag mig. Ok, jag är med, ämnet är viktigt, vi måste våga prata om det som skrämmer oss, och det gör självmord, det skrämmer oss och det berör oss.
På fredagsmorgonen satte vi oss i bilen för att åka de 36 milen upp mot huvudstaden. Väl framme blev vi incheckade på ett hotell ganska nära tv-huset. Jag var då rejält nervös, fan, tänk om jag inte fixar det här, tänk om jag svimmar, tänk om, tänk om,... Min hjärna spann på och placerade mig i olika tänkbara situationer.
Vid sådana här tillfällen, när jag ska medverka i något och prata om Fredrik och det som drabbat oss, känns han väldigt närvarande, då finns han där bredvid mig på något sätt. 



Sofia mötte oss i tv-husets stora entré och tog mycket väl hand om oss hela tiden. 
Hon guidade runt i huset och visade oss b.la. nyhetsdesken, olika studios och loger. Det var riktigt kul att få se. 
I rummet som vi satt i väntan på inspelning såg vi hela tiden på tv skärmar vad som hände i den studio jag skulle in i. Mikael och Tilde spelade in avsnittet som skulle sändas innan det programmet som jag skulle vara med i. 
När den inspelningen var avslutat kom de ut och fikade med oss. Tilde var väldigt lätt att prata med och det kändes nästan som om vi träffats tidigare.
Men så var det dags, nu skulle jag in i studion. Himmel så nervös jag var. Hjärtat slog i racerfart och jag kände pulsen slå hårt i mina tinningar, herre Gud. När jag placerat mig vid bordet och Tilde ställt den första frågan då försvann mitt minne.
När jag kom tillbaka ut till Pher visste jag inte vad jag hade sagt. Minnet var helt blankt.


Många timmar i bilen, många timmar i TV4 huset och en hel helg i Stockholm för 4 minuter i rutan, men ja, det var värt det. 

I tisdags sändes programmet. I 4,5 månad har jag väntat på det.
Reaktionen var omedelbar, min Facebook sida fylldes med massor av kärlek och fina kommentarer, jag känner mig överväldigad. Tusen tack till er alla ❤️ 

Någon sa lite skämtsamt på jobbet - känd från radio och tv.... mm....tänkte jag, om det ändå hade varit av en annan anledning.

Maria



tisdag 23 augusti 2016

Ironman Kalmar 2016

Festen är över för den här gången och febern har börjat lägga sig.


Kalmar med dess omnejd drabbas under en vecka i augusti av riktig Ironman feber, och jag lovar, det är väldigt svårt att inte bli smittad. Folk går verkligen man ur huse för att heja på alla otroliga kämpar som under den maximala tiden 16 timmar ska simma 3,8 km på öppet vatten, cykla 18 mil och därefter springa ett maraton på 4,2 mil. När samtliga moment är avklarade får de som riktiga järnmän korsa mållinjen på Stortorget i Kalmar och där höra de magiska orden från Paul Kaye och Björn Mortensen.
Cyklingen går från Kalmar över till södra Öland och så tillbaka till Kalmar igen för att där trampa ytterligare några mil innan det är dags att byta cykeln mot löparskor. 


2700 atleter från 51 nationer var anmälda till årets stora fest och 2163 av dessa fulltränade män och kvinnor stod beredda i startområdet vid Elevatorkajen klockan 07:00 på lördagsmorgonen. Hela hamnområdet var redan fullt av folk när vi kom dit strax före halv 7. Stora och små, unga och gamla, alla var på plats.   



När den svenska nationalsången ljöd ur högtalarna blev det alldeles tyst. Det var alldeles stilla, inte ens en vindpust, flaggorna hängde precis rakt ner och en lätt dimma låg som en tunn slöja över oss alla. Det kändes helt magiskt. Ni ska veta att det är riktig ståpälsvarning på det.


När starten gick sjöng Kenta - Just idag är jag stark, och plötsligt såg det ut som om Östersjön kokade, det var vevande armar och guldgula och blå huvuden överallt. 


Pher och jag har många favoriter som vi via telefonerna kan följa med tider och mellantider. Vi vet precis vart vi ska stå utmed banan för att på bästa sätt kunna följa och heja på "våra" atleter. Givetvis är min bror vår största favorit, men det finns också en hel rad andra som vi av olika anledningar har med i våra favoritlistor.

Jag imponeras lika mycket varje år av den otroliga kämpaglöd och den järnvilja som finns i dem alla. Var kommer all energi ifrån? Jag vet att många har en alldeles egen historia om varför just dom pressar sig till att genomföra en Ironman.  Men den där otroliga glöden, den imponeras jag av. 
I dagens tidning läste jag om en kille som cyklat 17 mil stående! Hans sadelstolpe gick av redan efter 10 km men han fortsatte ändå cykla utan sadel. Magen pajar ihop på många vid löpningen men trots att de kräks längs med banan så fortsätter de sin väg ända fram till mål. 
En av mina favoriter i år var självklart Aron Andersson. Han drabbades som barn av cancer och kan på grund av det inte använda sina ben, men han körde hela loppet med enbart sina armar. Vilken prestation. Vilka armar killen måste ha! Efter 10 timmar, 29 minuter och 38 sekunder rullade han över mållinjen som en riktig Ironman. Wow!


En annan favorit jag har i min lista är Viktoria Jonsson från min egen hemkommun. Hon har gjort 23 Ironman tävlingar, varav 3 på Hawaii. Det är riktigt imponerande. Hon är grym!


På herrsidan var Marcus Larsson från Sverige snabbast i mål med tiden 8:43:10 och på damsidan kom Kristin Möller från Tyskland in som etta med tiden 9:14:39.


Men sen är det då de där sista atleterna som tragglar och kämpar sig ända fram tills målsnöret nästan ska dras. Heros Hour, som är den sista timmen av tävlingen blir liksom hela dagens stora final. När sista man som denna gången var en kvinna kom in på tiden 15:58:44 var hon den sista av de tävlande som tilldelades medalj. Hon var en av alla de 2077 som sprang över mållinjen och fick höra de magiska orden - You are an Ironman. Sen fylldes himlen av ett hejdundrande fyrverkeri.

Enligt många av de tävlande är Ironman i Kalmar den bästa i världen.
Det härliga är att publiken finns med hela dagen, de finns med från start och ända fram tills det att sista atleten går i mål. 
Vår komiker Måns Möller sa när han kom in i mål - "publiken är helt otrolig! Folk är så coola här, de ropar som om man vunnit VM."

Men i en stad så vacker som Kalmar, med 50-60 tusen i publiken, med 2100 frivilliga funktionärer och med 2700 vältränade idrottsmän kan det ju bara bli en stor härlig folkfest. 

Min energitank är nu påfylld för ett bra tag framöver. Synd bara att jag själv slutade min dag med att cykla omkull när vi var på väg hem. Hjulet på min cykel passade perfekt i järnvägsspåret vilket gjorde att det tog tvärstopp. Jag gjorde en fin flygning över styret för att landa på bröstet framför cykeln. 

Ta en titt på filmerna som ni hittar längst ner i detta inlägg.

Maria


onsdag 27 juli 2016

Är det fest i himlen?

Idag är det nog fest i himlen, för idag är det Fredriks födelsedag! Idag skulle han blåst 25 ljus på tårtan om han fortfarande funnits med oss här på jorden.
Så jag misstänker att han håller stort party hos änglarna idag.



När det kändes som allra tuffast, bara ett par dagar innan Fredrik tog sitt liv, så tänkte jag;
 - Om vi bara klarar det här fram tills han fyller 25, då,... har han nog funnit lugnet i sin själ, för då har han nog klivit in i vuxenvärlden på riktigt?

Tänk så fel jag hade, tänk så himla jävla fel jag hade. Du fann aldrig det där lugnet Fredrik och bara några dagar efter att jag tänkt den där tanken så var du borta. För evigt borta, för evigt och för alltid död och borta.


Alla dessa årsdagar av olika högtider och minnesdagar gör sig ständigt påminda. I min värld kommer du alltid fortsätta att ha namnsdag, födelsedag, dödsdag, begravningsdag och alla andra dagar som ständigt återkommer år efter år. Men det är i min värld, i min "mammavärld". 
För livet fortsätter och snart är du bara ett vackert men bleknat minne som då och då poppar upp i lite olika sammanhang hos våra och dina vänner och bekanta.

Jag och alla i min omgivning bildar nya årsringar runt kroppen och vi välsignas med nya små rynkor i våra pannor, men du, du kommer alltid att förbli ung.

Du kommer ständigt och för alltid bara vara 22 år.








"Immortality
There is a vision and a fire in me
I keep the memory of you and me, inside
And we don't say goodbye
We don't say goodbye
With all my love for you
And what else we may do
We don't say, goodbye"


Jag älskar dig
Mamma


måndag 4 juli 2016

Bryt Tystnaden

Idag har det passerat tusen dagar sedan dagen då Fredrik tog sitt liv. Tusen dagar. Det är helt sjukt. För de flesta är 1000 dagar en hel evighetslång tid och det är det ju egentligen, men just hans död känns för mig fortfarande väldigt nära. 
Varje dag finns han på något sätt med mig i mina tankar, som när våra grannar på campingen vid midsommar spelade Stiftelsen, ja då kom tårarna på både mig och Pher. 


I förra veckan var jag inbjuden till Josefin Svensson som driver Bryt Tystnaden. Hon ville ha mig som gäst i sin podcast. Jag åkte till Växjö och träffade henne i Star FM Växjös studio och vi spelade in ett program. Josefin startade sitt företag som ett UF projekt i skolan men driver det nu som en enskild firma. 



Josefin har ifrån årskurs 1 och under hela sin tid i grundskolan utsatts för mobbning. I åtta år pågick mobbningen och när hon gick i åttan fick hon till slut byta klass. När jag frågade henne om det då äntligen tog slut svarar hon, - ja då blev jag ingen. Då var det ingen som såg mig eller tilltalade mig, då var jag bara luft.
När jag hör sånt blir jag vansinnig. Hur är det möjligt att vi kan tillåta mobbning? 
Mobbning sätter djupa sår i själen och ibland läker de aldrig riktigt. 

När Fredrik gick i nian var jag på ett föräldramöte och på det mötet berättade kuratorn att det förekom mobbning av en elev i gruppen. Personalteamet hade bestämt att man dagen efter föräldramötet skulle ha enskilda samtal med samtliga elever för att försöka komma tillrätta med mobbningen. 
Jag gick raka vägen hem till Fredrik och frågade om han var taskig eller var med och mobbade någon i klassen? Han tittade på mig lite undvikande och sa, 
- nää...
-  Nej, du vet mobbning är aldrig ok, jag hoppas verkligen inte du har del i det. Man måste alltid vara snäll mot alla, det vet du, predikade jag.
Dagen efter detta föräldramöte blev jag uppringd av kuratorn på skolan som sa, - du förstod säkert att det var Fredrik vi syftade på igår? Va? 
Jag förstod ingenting. Det var alltså min son som blev mobbad, men Herre Gud, det hade han aldrig sagt ett ord om. 


Mobbning är ett samhällsproblem som drabbar 60 000 barn och unga varje år. 
Mobbning kostar framförallt ett stort psykiskt lidande för den drabbade men även pengar. Under ett år på en skola med cirka 1 000 elever kostar mobbningen samhället cirka 14 miljoner kronor under de följande 30 åren. 
Samma pengar hade räckt till 25 årslöner för kuratorer, lärare eller sjuksköterskor.
Mobbning får aldrig accepteras eller undvikas, då är du en del av mobbningen.


Maria

torsdag 23 juni 2016

Midsommar


Vi är nu precis mitt i den årstid som jag gillar allra bäst. Sommaren. 

Jag cyklar till mitt jobb varje dag och då passar jag på att njuta och ta in av allt det vackra som finns runt omkring oss precis här och nu. Vi glömmer ofta det. Vi längtar oftast bara till något annat.
Jag ser inte min cykelväg som enbart en transportsträcka utan jag passar på att fundera över livet. Jag hälsar på kossorna som betar och går med sina små kalvar, jag kollar ut över sjön och ser hur morgondaggen sakta stiger från åkrarna. När jag närmar mig ICA Algots i Mönsterås möts jag av doften från nybakat bröd. Jag försöker verkligen hitta alla dom där små detaljerna som vi måste kalla för livskvalité. 


Imorgon är det midsommarafton.
Midsommar är kanske den viktigaste högtiden i Sverige, vid sidan av julen. Midsommaren, liksom midsommarstången går tillbaka till ett mycket gammalt högtidlighållande av sommaren och växtligheten. Men midsommaren innebar också en brytpunkt av arbetsåret i det gamla bondesamhället. Dagen firades ursprungligen till Johannes Döparens ära, en koppling som nu blivit alltmer avlägsen.
Midsommarnatten ansågs vara full av magiska krafter och övernaturliga väsen. Man trodde att dessa väsen var särskilt aktiva just under midsommarnatten så därför var det lämpligt att samla läkande växter, men också att spå in i framtiden just denna natt.
Tänk om det var möjligt, att spå in i framtiden. Egentligen är det väl inget jag skulle vilja kunna för det är ju en del av livet att det får bli som det blir. Men visst finns det tillfällen i livet då jag hade önskat att jag vetat vilken fil för livets körbana jag skulle valt.


Men något som fortfarande lever kvar är att man ska plocka sju sorters blommor och lägga under huvudkudden på midsommarnatten, så man får drömma om dem man älskar. Det ska jag göra i år för då får jag i alla fall drömma.




Efter nyårsdagen är midsommardagen den dag då flest personer tar sitt liv. Stora mängder alkohol i kombination med förväntningar som kanske inte uppfylls är faktorer som bidrar till självmord.
Det kan därför vara bra att vara lite extra uppmärksam på hur dom ni umgås med mår. Våga lägga dig i och visa medmänsklig omtanke!
Ett litet ord eller en kram kan betyda så mycket.

Ha en fin midsommar ❤️
Maria

måndag 2 maj 2016

Nabbe Run

I söndags kväll kom två gulliga tjejer hem till oss för att berätta att de tänkte ordna ett ”motionslopp” i Timmernabben som de döpt till Nabbe Run. Flickorna som heter Elsa och Elin går i årskurs 5 i Timmernabbens skola.


Redan förra året ordnade tjejerna det här loppet och bjöd då in alla till att gå, springa, cykla eller ”kickbika” en sträcka runt om i vårt fina Timmernabben. Det kostade 20 kr att anmäla sig men de samlade också in frivilliga gåvor som de sedan skänkte till Cancerfonden, de fick ihop hela 7040 kr, helt fantastiskt! Affären i Timmernabben hade sponsrat tjejerna med frukt som de delade ut efter genomfört lopp och så bjöd de alla motionärer på saft. Vilket initiativ, vilka underbara ungar och så härligt med en sådan kreativitet.
Nu hade de bestämt sig för att ordna Nabbe Run även i år och undrade om de fick skänka intäkterna från loppet till Suicide Zero? Ja, självklart!
Jag blev jätte glad och frågade hur det kom sig att de valt just den här organisationen och fick då till svar att någon ur deras familj hade på julmarknaden i vintras köpt armband av mig och att de på så sätt fått idén till att nu välja oss. – Ni kanske inte har så mycket pengar heller? sa den ena tjejen, - så då kanske ni behöver ha lite från oss också? sa den andra! 
Så härliga ungar.

Jag gav dem varsitt armband i Timmernabben IF:s färger och lovade dem att göra armband som de kan sälja på loppet. Tyvärr kan jag inte själv delta på Nabbe Run eftersom det är samma helg som jag springer Göteborgsvarvet. 
Men självklart önskar jag tjejerna Lycka Till ❤️ och hoppas att de ska få många anmälningar till loppet.



Tusen Tack Elsa och Elin, ni är väldigt duktiga!
/Maria

torsdag 7 april 2016

En bil går till graven

På platsen där Fredrik hittades stod också hans bil parkerad. Bilen var ganska gammal och lite skruttig så det var ingen av oss hade intresse av att behålla den. Så vi bad polisen ta hand om bilen och skrota den, om inte Räddningstjänsten först behövde använda den som ett träningsobjekt? Detta skedde och vi har sedan dess inte ägnat bilen någon mer tanke. Men så i förra veckan fick vi ett samtal om att bilen nu måste avregistreras för att kunna lämnas in till skrotning. Oj då, bilen fanns tydligen kvar och dök nu plötsligt efter 2,5 år upp igen.
Registreringsbevis beställdes, jag skrev under och skickade in pappret till Trafiksäkerhetsverket. Nu så, var det äntligen löst.
Men nej,... så smidigt gick det inte! För i tisdags (5/4) fick jag ett samtal från en kille på Assistanskåren som sa att jag personligen måste infinna mig på skrotfragen för att vara med när bilen skulle lämnas in. Jag undrade om det inte räckte med att jag ringde till dem på skroten men fick då ett bestämt nej till svar, jag måste infinna mig personligen. - Ok, jag kommer in halv åtta i morgonbitti, svarade jag enkelt, min enda tanke var att jag skulle skrota en bil samt legitimera mig, thats it, no more. 

När jag igår på morgonen var på väg in till stan och när jag passerade infarten till platsen där Fredrik hittades då slog det mig, - oj det här känns inte riktigt bra. Jag fick en olustig känsla i kroppen och det var här det började gå upp för mig vad det var jag var på väg till. 
När jag kom fram till Assistanskårens stora garage stod Fredriks bil parkerad på baksidan men det fanns ingen personal på plats. Himlen var alldeles mörkgrå och det duggregnade lätt när jag klev ur min bil och sakta närmade mig Fredriks lilla blå Golf. När jag öppnade bildörren trillade tårarna utför mina kinder. I bilen låg fortfarande hans tillhörigheter kvar. Hans jacka, hans skor, joggingbyxor, en kasse full av ren tvätt och en bok. Två oöppnade snusdosor låg på passagerarsätet och allt blev plötsligt bara för mycket. Jag blev alldeles yr och kräkfärdig. Jag tog med några saker och gick tillbaka till min bil, samtidigt kom killen som skulle dra upp Fredriks bil på sin bärgningsbil och jag kände mig så himla ledsen.



När den lilla blå Golfen var lastad och jag körde bakom bärningsbilen bort till skroten kände jag mig så otroligt tom och vemodig. Det kändes som om jag återigen hade öppnat en dörr in till min son, jag klev liksom återigen in i hans sfär. Det här fanns inte alls med i mina tankar när jag bestämde att jag skulle åka in och utföra det här uppdraget, då var det bara en bil som skulle skrotas.
Fy fan så himla jobbigt det blev nu igen.

Men nu kan du gasa runt lite igen Tedden och Du, jag lämnade en snusdosa kvar åt dig!
Kram Mamma