Fredrik

Fredrik

tisdag 13 september 2016

Suicide Prevention Day 2016

I lördags strålade solen från en mycket vacker himmel. 
I lördags den 10 september var det Världshälsoorganisationens Suicide Prevention Day. 


För tredje året i rad hade vi i Mönsterås ljusmanifestation i Kyrkparken för att hedra och minnas alla dom som 2015 tog sina liv. I år tände vi 1554 ljus för de 1554 människoliv som slocknade förra året. Som slocknade för att de inte såg någon annan utväg än döden. Det är så fruktansvärt onödigt, jag känner mig verkligen sorgsen när jag tänker på hur många mammor och pappor som tvingades ta emot det jävligaste beskedet man kan få. Nu är ju inte alla dessa 1554 personerna unga människor men 155 av dem är under 24 år. Nästan 10 procent. 


Vi började med en samling inne i kyrkan där vår kyrkoherde Alf Johansson talade och knöt ihop dagens tema på ett mycket fint sätt. Han startade samlingen med att säga, - När vi möts här i dag påminns vi om hur skönt och samtidigt hur skört livet är. Det finns stunder när livet är skärvor i våra händer som vi inte får ihop och vi inte ser en väg framåt...
I kyrkans fönster finns det glaspärlor i olika färger och Alf talade om den svarta pärlan, mörkrets pärla. 


Vi tände ljus i ljusgloben och jag tror nästan alla som var i kyrkan gick fram och tände ett ljus, vi fyllde globen plus två lådor med ljus. 

 
       
Jag hade valt två låtar som spelades i kyrkan, I'll see you again med Westlife och Jag fick låna en ängel med Shirley Clamp. Vi sjöng två psalmer och så spelade och sjöng kyrkans kantor. 
Sedan gick vi ut och tände och placerade de sista ljusen. Vi hade startat upp redan ett par timmar innan det började med att placera ut nästan alla ljus men vi sparade ca 350 ljus som vi tillsammans tände när samlingen i kyrkan var slut. 

Carolina som är folkhälsosamordnare i Mönsterås kommun bjöd alla på fika och Elin och Jesper hjälpte mig att sälja armband för Suicide Zero.


Ute på kyrktrappan höll jag tal och pratade lite om årets tema, connect, communicate and care. Efter talet var tillställningen slut men väldigt många dröjde sig kvar och umgicks i parken. Många fortsatte att tända och försökte få alla ljus att hålla sig brinnande.

Vi har i Mönsterås en ganska blåsig kyrkbacke så vi hade en hel del pyssel med att hålla ljusen brinnande. Efter en liten matpaus gick vi tillbaka upp till kyrkan och började åter igen tända om de ljus som slocknat. Under hela kvällen var det väldigt mycket folk som befann sig i parken. Några gick runt och tittade på ljusen, andra satt ner på parkbänkarna och funderade, flera hjälpte till att tända ljusen, många fotograferade och en del ville prata. 


Att det här berör väldigt många är det inget att fundera på, det gör det. 
När vi lämnade parken vid 21:30 brann alla ljusen, så sorgligt men väldigt vackert. 


Jag vill precis som tidigare år rikta några speciella tack till personer som hjälpt mig att göra det här möjligt. Jag är oerhört tacksam för allt stöd. 
Mitt första och största Tack går till min familj,  - jag älskar er ❤️
Stort Tack även till;
Mönsterås församling, för att ni öppnar upp på ett mycket generöst sätt.
Folkhälsorådet, Mönsterås kommun, som stått för kostnaden av alla ljus.
Carolina Lilliehorn, folkhälsosamordnare i Mönsterås kommun.
Maria Persson, Coop Nära Berga, som sponsrat och hjälpt till att beställa alla ljus.
Knut Hävemark, Kommunkollen, för en jätte fin annons.
Åsa Cederbom, Barometern, för fina artiklar.
Sammy Solstad, vän, för fina foton.
Alfred Skogberg, Suicide Zero, för råd och stöd.
Jesper och Elin Östh, som sålde armband och samlade in gåvor i bössorna.
Tack även till alla som delat inlägg och bjudit in vänner på sociala media och tack till alla som kom till ljusmanifestationen, tände ljus och engagerade sig 💚
Vi måste fortsätta arbeta mot ett Suicide Zero.
Jag hoppas vi ses nästa år och att vi då inte har så många ljus att tända  / Maria

torsdag 1 september 2016

4 minuter i rutan

mitten av april blev jag uppringd av TV4. De hade hört av sig till Suicide Zero för att få kontakt med en förälder till någon som tagit sitt liv och som kunde tänka sig att prata om det, så deras fråga till mig var om jag kunde tänka mig att komma till Stockholm för att medverka i en programserie med Doktor Mikael och Tilde? Ett av avsnitten skulle handla om ungas psykiska hälsa? Jaa,... svarade jag lite tveksamt, när ska det ske och hur ska det gå till? Jo, svarade tjejen som hette Sofia, har du möjlighet att komma upp till Stockholm för inspelning redan nu på fredag? Oj, redan på fredag, men det var ju bara 2 dagar dit. 
Efter ett långt samtal med Sofia och sedan med min man bestämde jag mig. Ok, jag är med, ämnet är viktigt, vi måste våga prata om det som skrämmer oss, och det gör självmord, det skrämmer oss och det berör oss.
På fredagsmorgonen satte vi oss i bilen för att åka de 36 milen upp mot huvudstaden. Väl framme blev vi incheckade på ett hotell ganska nära tv-huset. Jag var då rejält nervös, fan, tänk om jag inte fixar det här, tänk om jag svimmar, tänk om, tänk om,... Min hjärna spann på och placerade mig i olika tänkbara situationer.
Vid sådana här tillfällen, när jag ska medverka i något och prata om Fredrik och det som drabbat oss, känns han väldigt närvarande, då finns han där bredvid mig på något sätt. 



Sofia mötte oss i tv-husets stora entré och tog mycket väl hand om oss hela tiden. 
Hon guidade runt i huset och visade oss b.la. nyhetsdesken, olika studios och loger. Det var riktigt kul att få se. 
I rummet som vi satt i väntan på inspelning såg vi hela tiden på tv skärmar vad som hände i den studio jag skulle in i. Mikael och Tilde spelade in avsnittet som skulle sändas innan det programmet som jag skulle vara med i. 
När den inspelningen var avslutat kom de ut och fikade med oss. Tilde var väldigt lätt att prata med och det kändes nästan som om vi träffats tidigare.
Men så var det dags, nu skulle jag in i studion. Himmel så nervös jag var. Hjärtat slog i racerfart och jag kände pulsen slå hårt i mina tinningar, herre Gud. När jag placerat mig vid bordet och Tilde ställt den första frågan då försvann mitt minne.
När jag kom tillbaka ut till Pher visste jag inte vad jag hade sagt. Minnet var helt blankt.


Många timmar i bilen, många timmar i TV4 huset och en hel helg i Stockholm för 4 minuter i rutan, men ja, det var värt det. 

I tisdags sändes programmet. I 4,5 månad har jag väntat på det.
Reaktionen var omedelbar, min Facebook sida fylldes med massor av kärlek och fina kommentarer, jag känner mig överväldigad. Tusen tack till er alla ❤️ 

Någon sa lite skämtsamt på jobbet - känd från radio och tv.... mm....tänkte jag, om det ändå hade varit av en annan anledning.

Maria