Fredrik

Fredrik

torsdag 27 juli 2017

Födelsedag igen


Då var det dags att uppdatera er lite igen om vad som händer runt det suicidpreventiva arbetet som sker omkring mig.

I slutet av maj var Alfred Skogberg (generalsekreterare för Suicide Zero) och jag i Oslo för att medverka på en konferens som krisorganisationen på PEAB bjudit in oss till. Det var mycket spännande dagar som vi fick förmånen att vara med på och förmiddagen dag 2 var avsatt till ämnet självmord.  Alfred presenterade Suicide Zero, vad organisationen står för och arbetar med samt fakta och myter kring självmord.  Efter det blev det min tur att prata om hur det är att stå som anhörig när det värsta händer, hur vi anhöriga ofta bemöts och tas omhand efter självmordet. Vi hade lagt upp min del som en intervju där Alfred ställde frågor till mig. Det är ett bra upplägg som passar mig eftersom jag har lätt för att komma av mig eller förvirra mig i vad det är som bör sägas.
Det var väldigt bra dagar med flera intressanta möten så stort tack till PEAB för att vi blev inbjudna!

Arbetet i Blåljusgruppen, där jag ingår ur anhörig perspektivet, är snart klart för presentation. Det känns verkligen bra. Vi är en väldigt bra arbetsgrupp med en drivande ledare så det här arbetet hoppas jag mycket på. Den 7 december blir det en stor konferens i Oskarshamn där b.la ”blåljusarbetet” ska presenteras.

I juni genomförde jag min första utbildning i Våga Fråga. Jag gjorde utbildningen för en ”testgrupp” på 12 personer. Syftet med att köra för 2 testgrupper innan utbildningen går i skarpt läge är att få slipa till mitt upplägg. Gruppens uppgift är att ge mig feedback på presentationen och upplägget. Den 4 september kl. 18,00-20:30 kör jag testgrupp 2 i Mönsterås. Om du är intresserad av att ingå i den gruppen så skicka ett mail till mig på
maria@suicidezero.se

Under sommaren har vi i Mönsterås kommun tagit fram en broschyr om vår utbildning i MHFA (Mental Health First Aid) som vi ska sprida ordentligt i alla kommunens förvaltningar och på allvar försöka få igång till hösten. 
Är du intresserad av att gå MHFA, läs mer här:


Den 17-7-17 klockan 07:17 startade två tjejer, Monica och Kicki, en cykling från Karesuando till Smygehuk. De ska på 12 dagar ta sig 2084 km på cykel genom hela Sverige för att under resans gång uppmärksamma den psykiska ohälsan och det alltför höga antalet självmord som sker varje år. Med dem på resan är Kickis man Frank som följer dem i bil med husvagn och står för markservice med fika, mat, tvätt, reparationer och allt annat som kan inträffa under den långa färden.
Kickis och Franks son Mikael tog sitt liv i juni 2013, så även de känner att vi måste bli bättre på att öppna upp i samtalen kring den psykiska ohälsan.
Den 26 juli åkte jag till Ödeshög för att cykla tillsammans med tjejerna ner till Jönköping.


Vi gjorde ett stopp vid Räddningstjänsten i Gränna och delade ut broschyrer om Suicide Zero samt lämnade ett par armband till de brandmän vi träffade utanför stationen.
I Gränna mötte ytterligare ett gäng cyklister upp och anslöt sig till oss. SVT Jönköping fanns på plats i Gränna och spelade in avfärden samt en intervju med Kicki.


Vi avlutade vår lilla del av färden i Per Brahe Parken i Jönköping där flera familjemedlemmar och vänner fanns på plats och tog emot oss. Tidningen var också där och uppmärksammade eventet och intervjuade tjejerna.


Så ja, arbetet fortsätter, vi har mycket kvar och vägen är lång men det är bara att kämpa på.

Idag är det den 27 juli, för 26 år sedan födde jag världens finaste pojke, i alla fal för mig. Idag är det Fredriks födelsedag. Jag har sagt det förut men jag säger det igen, jag hade nog inte klarat av livet om vi inte hade fått vår lilla Harry. Mitt i vårt stora helvete fanns han där som en liten ängel och förgyllde vår vardag. Han kommer aldrig att minnas sin morbror, men han är på väldigt många olika sätt riktigt lik sin morbror Fredrik. De har samma gester, de gör samma små hyss och de har samma fina mjuka sätt.

Nathalie sa till mig vid matbordet för en tid sedan;
- herre gud vad Harry är lik Fredrik, det är som att det finns en liten bit av Fredrik i honom. 
Och så är det nog, det finns en liten bit Fredrik i honom.

”Framtiden återspeglar dåtiden”.
Stor kram / Maria


lördag 29 april 2017

Det händer mycket just nu

Nu tycker jag det är dags att ni får en liten uppdatering om vad jag pysslar med just nu. Det händer hela tiden mycket så min tid räcker inte riktigt till för bloggen längre men det är också så att mitt behov av att blogga har minskat betydligt. 

Jag deltar just nu i Landstingets suicidpreventionsarbete i det akuta läget med blåljuspersonal. I gruppen ingår representanter ifrån  polis, räddningstjänst, ambulans, Trafikverket, SOS-alarm, psykiatrin, akuten, landstingets strateg och så jag  själv som medverkar ur anhörigperspektivet men också som representant ifrån Suicide Zero. Det är en väldigt positiv grupp som ska arbeta fram en gemensam handlingsplan för hur arbetet ska utföras i det akuta läget vid ett suicidlarm.

Jag har även varit inbjuden att tala vid en uppstart av ett annat suicidförebyggande arbete som Kalmar läns landsting står bakom. Jag bjöds in för de ville ta del av mina erfarenheter som anhörig och hur jag tänker om Fredriks bemötande av sjukvården när han sin sista helg i livet sökte vård på psykakuten. Hur ser jag på det idag och vilka synpunkter har jag på det? 
I det här arbetet ingår alla delar inom vården i Landstinget och i stora drag handlar arbetet om att man vid minsta misstanke om suicid ska hjälpa patienten vidare till rätt vård. Inte lägga över ansvaret på patienten att själv söka sig till rätt instans utan lämna "stafettpinnen" vidare till rätt vårdinstans. Om det arbetet slår väl ut och blir verklighet då är Kalmar län på mycket god väg till ett minskat antal självmord och en förebild för resten av Sverige.

En kväll i april var jag och berättade lite av min historia på Anhörigstödets träff i Mönsterås. Det var ingen stor grupp jag pratade inför men jag blev ändå väldigt påverkad och efteråt frös jag så jag skakade. 


Jag har anmält mig som förlöpare till Karin Boyes Minneslopp som ska gå av stapeln i Alingsås den 2 september. 
Karin Boye som är en mycket känd svensk författare tog sitt liv i Allingsås 1941 och var då endast 40 år gammal. Karin Boye har skrivit flera diktsamlingar men hennes mest berömda dikt är troligen "Ja, visst gör det ont när knoppar brister" ur samlingen För trädets skull. 
Om allt går som vi har tänkt så kommer hela familjen åka dit och vara med och springa/gå för alla dem som inte riktigt orkar.


För drygt en månad sedan hade jag kontakt med kyrkoherde Alf Johansson i Mönsterås och vi bestämde då att även i år ha en stund i kyrkan samt en ljuständning i kyrkparken den 10 september på WHO:s Suicideprevention Day. 


Och som slutkläm på det här inlägget vill jag också berätta att jag nu även blivit instruktör för Suicide Zeros utbildning Våga Fråga. Jag är ju sedan tidigare instruktör för MHFA-Första hjälpen till psykisk hälsa. Våga Fråga-utbildningen är en betydligt kortare version som inte går lika långt ner på djupet, men syftet är detsamma. Att upptäcka tidiga tecken på psykisk ohälsa och att våga fråga hur någon mår. 
I det här första skedet riktar sig utbildningen till arbetsplatser och organisationer. 
Det är så självklart idag att man på alla arbetsplatser utbildar personalen i hjärt-lungräddning, brandskydd och första hjälpen så nu är det på tiden att även lyfta in den psykiska hälsan. Jag önskar att efterfrågan blir stor och att vi får en stor spridning av utbildningen. Du som läser det här får gärna sprida informationen vidare till just din arbetsgivare och mer om utbildningen finns på Suicide Zeros hemsida.


I samband med utbildningen Våga Fråga hölls på kvällen även Suicide Zeros årsstämma. Det är verkligen roligt att träffa flera av dem som man annars under året bara ser som små profilbilder på Facebook.


Det känns riktigt bra att det händer mycket just nu inom ämnet. 
Jag hoppas ni ser SVTs serie 30 liv i veckan, om ni missat den går den att se på svtplay ännu en tid framöver.


Maria

fredag 14 april 2017

Livet är inte rättvist

Igår omkom en 19- årig pojke från vår grannkommun i en bilolycka. Pojken frontalkrockade med en långtradare och dog omedelbart. 
Jag känner inte pojken och jag känner inte heller hans familj men jag har en vän som gör det och hon var både chockad och ledsen när vi träffades på morgonen igår. Vi pratade om det, vi funderade kring döden och vi grät.




Sen kunde jag inte släppa händelsen, den kom och gick fram och tillbaka under hela dagen. Även om familjen för mig är helt okänd kan jag ändå inte sluta tänka på dem. Jag tänker på föräldrarna. Jag tänker på den bottenlösa sorg de hamnat i och på det helvete det innebär att mista sitt barn. Jag tänker också på den hemska tid som nu ligger framför dem. 
Döden är så skrämmande, döden är så definitiv. 
Livet är inte rättvist. 

KLICKA på den blå texten och lyssna på texten till denna underbara låt. Avundsjuk på änglarna med Donna Taggart


Maria ❤

söndag 29 januari 2017

KRAMpodden

Ni som följer mig här på bloggen kommer säkert ihåg att jag i höstas blev inbjuden till Lisa och Malin som gäst i deras nystartade podcast KRAMpodden. Pher och jag åkte till Växjö en lördag i oktober och träffade tjejerna på Malins jobb Lokaltidningen. 
När jag är med som gäst någonstans för att prata om Fredrik blir jag väldigt påverkad inombords av det jag ska göra. Jag tror inte det syns på utsidan men inuti mig är det jordbävning, jag återupplever ju hans sista tid i livet igen då. Samtidigt vill jag vara med eftersom det känns viktigt för mig att tala om självmord och om hur vanligt det faktiskt är. 



När jag var med som gäst i Josefins podcast Bryt Tystnaden fick jag direkt efter inspelningen  lyssna på avsnittet för att kunna ta om ifall jag missat eller ville redigera något av det jag sagt, men den här gången fanns inte den möjligheten så jag kunde inte höra något av det vi spelat in. 
Eftersom inspelningen gick fram och tillbaka som i ett samtal kände jag mig ibland lite rörig. Jag sa till Pher när vi åkte hem - det här känns inte riktigt bra, jag är så virrig nu så jag vet inte vad jag sagt eller inte sagt.
Men nu är väntan över, idag ska programmet läggas upp och i  fredags fick jag tillgång till avsnittet och har nu lyssnat igenom det minst 5 gånger. Jag känner mig inte helt nöjd men kan ju inte göra något åt det nu. Jag får inte fram all den information jag velat sagt om Suicide Zero. Jag säger på ett ställe att det 2015 var 1531 självmord i Sverige när jag egentligen mycket väl vet att siffran är 1554. 
Jag tycker inte jag på ett konkret sätt får fram vad Suicide Zeros främsta uppgift är utan flummar lite på det. Men läs gärna och använd Suicide Zeros hemsida för den är otroligt informativ. 

Suicide Zeros hemsida KLICKA HÄR

Men som sagt, jag är en vanlig mamma som talar om mitt barns självmord. Stresspåslaget blir otroligt påtagligt och jag lyckades inte riktigt med mitt uppdrag den här gången. 

KRAMpodden KLICKA HÄR



Stor kram från mig / Maria